torsdag, november 22, 2007

Rimmad oxbringa med senapssås och gröna bönor


Att man äter rimmad oxbringa så sällan är verkligen ett mysterium. Köttet blir fantastiskt sönderfallande mört och ljuvligt gott. Och tillbehören behöver inte vara det minsta komplicerade för att skapa en festmåltid.

Rotmos och/eller pepparrot är väl klassiska tillbehör till bringa. Vi åt den i stället med kokt potatis, gröna bönor och en persiljekryddad senapssås gjord på kokspadet.

Bringan ska koka länge, men den är extremt lättlagad, och väl värd att vänta på. Vi köpte en färdig, nätad bringa. Bara att stoppa i kastrullen.


Rimmad obringa med senapssås och gröna bönor

6-8 personer


1 rimmad oxbringa på drygt 1 kg
vatten
2-3 morötter, skalade och skurna i grova bitar
1-2 gula lökar, skalade och skurna i bitar
ca 10 hela vitpepparkorn

dijonsenap
ev "vanlig" senap
en skvätt mjölk
hackad persilja, färsk eller fryst
salt
peppar
maizena att reda av med

gröna bönor, haricots vertes
olivolja
flingsalt


Koka upp vatten i en stor kastrull. Lägg sedan bringan i en annan kastrull och häll det kokheta vattnet över den så den täcks.
Släng ner lök, morot och pepparkorn.
Koka upp och sjud bringan på svag värme i ca 2,5 timme, tills kötter är riktigt mört.

Ta ett par skopor av kokvattnet och häll i en mindre såskastrull. Häll i lite mjölk och vispa ner en rejäl klick dijonsenap och ev. en mindre klick vanlig senap för att få lite mildare, sötare smak.
Krydda med persilja, salt och peppar. Koka upp såsen, men var försiktig så den inte bränner fast. Red med maizena till önskad tjocklek.

Tillaga bönorna. Salta med flingsalt och ringla över olivolja.


Skär bringan i skivor och värm eventuellt på den litegrann. Servera med såsen, bönorna och kokt potatis.
Öl är gott till.

Förkylningsyra

Förkylningar är trista saker. Man blir orkeslös och maten smakar tråkigt. På den ljusa sidan är att den milda osten (svecia om jag minns rätt) jag köpte i ett ryck av "jag vill inte fastna för enbart smakstark ost" är så tråkigt trist redan som den är. Så man kan lika gärna passa på att äta den när man inte känner någon smak. Och den vill aldrig ta slut så jag kan köpa en ny ost. Jag tänker västerbotten, vällagrad prästost, brännvinsost eller cheddar...

Köp en billig, äcklig ost så räcker den länge är ett skämtsamt spartips från mitt föräldrahem. Den stackars svecian är ínte alls äcklig på något vis, bara lite smaklös. Märkligt då hur ett par skivor gurka, som ju inte heller smakar någonting särskilt, på smörgåsen gör den helt ok.
Två minus gör ett plus, kanske även i smaksammanhang?

Ett stort minus är det falska mögel som mindre nogräknade salamitillverkare (läs Tulip genom danska Göl (orkar inte hitta danskt ö)) sveper in sin "italienska salami" i.
Efter att ha läst "Den hemlige kocken" så är charkavdelningen en prövning. Den enda riktigt godkända skinka jag har sett är parmaskinka, som bara innehåller skinka och salt, och hur mycket jag än gillar parma så är det inte det jag vill ha på mina grova frukostmackor.
Detta har lett till en "jag blundar och hoppar"-mentalitet hos mig där E håller upp säg en dansk italiensk salami och jag säger, ja vad fan.
Sen står jag där med en urgod gryta med plastlika bitar i, då ytan på salamin visar sig vara gjord av collagen.
Intressant är att Tulips kundansvarige är väldigt tillmötesgående och tar reda på saker hon inte vet. Intressantare är att hon jobbar på ett charkföretag och ändå inte har en aning om att det brukar vara mögel på italiensk salami ("nämen, det är ju farligt!") eller att hon verkar vara intresserad av salami över huvud taget ("jag har ju sett dem hänga där i affären, men jag brukar inte köpa").

Ett stort plus är att min förkylning nu börjar släppa och att jag är bortbjuden på thanksgiving-middag med sötpotatispaj och allt idag.

måndag, november 19, 2007

Kärlek

Rimmad oxbringa som faller sönder på tungan.

Recept kommer.

torsdag, november 15, 2007

Fly mig en gris

Fly mig en gris så jag kan laga Per Morbergs dallrande möra revbenssida (Per Morbergs recept, jag vill inte åt kapten Viggos lekamen). Tv4 sjabblar tyvärr inte bara med kockens namn utan även med recepten just nu, men la la la la la vad det såg härligt ut.

Jag har fortfarande inte sett ett helt avsnitt av det grovhuggna matsnickarprogrammet, men konstaterar att "Vad blir det för mat" klart leder tv-ligan över doppade fingrar och slickade slevar. Några numrerade smakskedar är det inte tal om. Kanske mindre härligt. Man får anta att det inte gick till riktigt på samma sätt i Café Operas kök när det begav sig.

På tal om hygien så får jag av kommentarerna att döma ta och skaffa mig en mikrofibertrasa.

Jag är tafflig

Veckans Taffel-brev har dumpit ned, och jag känner mig ovanligt tafflig. Jens salamigryta åt jag på tjejmiddag i lördags och salami och högrev väntar i kylen på att bli ännu ett kok, kummin inhandlades i förrgår, min man har redan tvingats lyssna på redogörelser för Gittos 300-minutersägg och Kinnas recept, och framför allt kavringen, har jag tjatat om sedan jag köpte boken.

onsdag, november 14, 2007

Note to self

Om en liggande flaska rapsolja har fastnat bakom ett kilo oxbringa i kylen, försök inte dra loss flaskan så att korken lossnar och du får en liggande, öppen flaska rapsolja som sitter fast.

Undrar om golvet, kylen och frysen någonsin blir fettfria igen.

tisdag, november 13, 2007

Café Lola

Jag rör mig sällan så långt öster om Östgötagatan som till Renstiernas gata (ja, jag vet, Chokladfabriken och Cajsa Warg ligger där men jag handlar där sorgligt sällan) så gårdagens lunch på café Lola innebar en ny bekantskap för mig. Ett litet litet café med mysig stämning och härliga sallader. Dagens lunch kostar 65 kronor, då ingår kaffe. Nominerat till Gulddraken blev det också.

Skrämmande Årstabor

Såhär ser alla som bor i Årsta ut. Vi är busrufsigt blonda, får vårt första barn när vi är tolv och ler hela tiden med perfekta tänder. Det är bara bristen på tonade kanter som gör att det går att skilja våra familjefotografier från scientolog-affischer.

Veidekke har byggt hus en liten bit ifrån oss, och bland bilderna på husen, utsikten och omgivningarna visar de den här. Jag har aldrig sett dem här i krokarna, men läskigt är det likväl.

söndag, november 11, 2007

Inte farligare än förut

Vill bara inflika att det ur tarmcancersynpunkt inte är farligare att äta kött idag än vad det var i förrgår eller för sju år sedan, även om det lätt är den känslan man får.
Det som egentligen har hänt är att du nu har kunskapen och möjligheten att minska risken för tarmcancer genom att minska köttintaget.

Och att risken för den som äter extremt mycket kött är 30 procent högre än för den som äter mindre än 500 gram i månaden betyder INTE att man löper 30 procents risk att drabbas av cancer, som hjärnan lätt vill lura en till.
Enligt cancerfonden drabbas 5500 personer i Sverige av tjock- eller ändtarmscancer varje år. Det innebär enligt mina uträkningar en genomsnittlig risk på ungefär 0,06 procent eller 6 personer av 10 000. Rimligtvis är alltså risken lägre för de som äter lite rött kött, och något högre för de som äter väldigt mycker rött kött.
30 procents högre risk innebär i runda slängar en ökning med knappt 0,02 procentenheter.

Så, nu kan du välja om du vill få panik eller inte.*

*med reservation för felräkningar, timmen är sen.

Söndagssovel

Kinnas fyndfärdigheter verkar inte förtvina likt mina på grund av tunnelseende. Läs mer om hennes fynd på mormors mat.

Själv måste jag erkänna ännu ett mässfynd. En av de tre tidningar jag kom hem med var senaste numret av Allt om mat (för blott 20 riksdaler, som en dryg kalsongtvätt). Och jag vill äta upp hela tidningen, ok halva då, med en klick rönnbärsgele!
Vad sägs om sydfransk köttgryta med chorizo och puylinser, getostpotatismos och ugnsrostade grönsaker, italiensk linssoppa, pasta vongole, äggröra med chèvre och bacon, persisk lammgryta eller äppel-cheesecake?

Jag är för tillfället vilt förälskad i allt vad köttgrytor heter. Gårdagens salamigryta i Enskede, signerad Jens Linder, var fantastisk med sin möra högrev, och dagens ädelostspetsade och pastasällskapande älggryta i Solna var lika läckert lucker den.

Bättre kaka

Som sagt så funderade jag på sockerkaka här om dagen, men bakade till sist en kardemummakaka. Jag kunde dock inte riktigt släppa tanken på en vanlig sockerkaka smaksatt med kardemumma, så igår bakade jag en sådan. Och både jag och E är eniga om att den här varianten var bättre. Aningens sötare och såväl lättare som saftigare än den lite smuliga kardemummakakan. Sockerkakan är inte fullt lika bussnabb att slänga ihop, men näst intill.

Kardemummasockerkaka
Ugn 175 grader

50 g margarin eller smör
1,25 dl mjölk
2 ägg
2 dl strösocker
3 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
2 tsk mald kardemumma

Smält smöret och blanda med mjölken. Vispa ägg och socker fluffigt, förslagsvis med en elvisp på hög hastighet. Rör ner smöret/mjölken och blanda slutligen i de torra ingredienserna. Häll smeten i en smord och bröad form och skjuts in i ugnen.
Ta ut kakan efter 35-40 minuter och låt den svalna lite så blir det lättare att få ut den ur formen.
Gläds åt dina färdigheter och fröjdas åt din kaka.

fredag, november 09, 2007

Bröd och ost

Slutet gott allting gott. Jag har bakat kavring i fyra dagar, först stod rågmjölet och surnade i två, sedan vägrade degen att jäsa tillräckligt den tredje dagen och fick tillbringa natten i kylskåp till den fjärde dagen, som är idag, då bröden slutligen formades och sedermera blev färdiggräddade. Vi smakade på vildkavringen (den som bakats utan form) i kväll. Mina nyinköpta salta ostar lirade fint med det söta brödet.

En som inte har för få brödformar är Martin.

Mässmätt

I en monter med kravmärkta ostar från Hälsingland fyndade jag en ljuvlig "get-gorgonzola" och en svagt vitlöksmarinerad färskost på komjölk, som kvinnan från mejeriet envisades med att kalla för fetaost. Ostarna blev min stora behållning från mässan.


Jag konstaterar att jag inte är någon mässperson. För stora ytor och för många människor ger mig tunnelseende och min förmåga att fynda förtvinar. Därför ska denna elegi över dessa trånga och varma mässor tas med en nypa flingsalt.

Det goda köket besökte jag en lördag för sisådär tre år sedan. Vi hade höga förväntningar, och nog fanns där saker att se och smaka, men där fanns också en kompakt mur av andra mässbesökare runt varje monter, i varje gång och i närheten av allt som var av intresse över huvud taget. Vi gick snopna hem med en för dyr mässrestaurang-fika i magen, en av Jens Dolks mat och vin-kokböcker (vännerna hade lyckats penetrera en besökarmur) och beslutet att aldrig mer besöka en matmässa på lördagen, när alla andra "vanliga" besökare är där.

I år hade jag den stora förmånen att få gå gratis på mässan och att dessutom kunna göra detta på fredagen, innan den värsta rusningen. Mitt mål var att navigera mig fram mellan montrarna med gangstern i vagnen och bibehållet lugn, och att försöka ta mig därifrån med minst två brödformar, ett par fina kok- och bakböcker, kanske en salsiccia eller någon annan rolig korv och, ytterst slösaktigt och eventuellt, en tryckkokare.

Jag kom hem med två ostar, tre tidningar jag kunde köpt på Konsum och min säkert femte broschyr från Årstiderna (kanske läge att börja prenumerera nu.)

Det goda köket är säkert en jättebra mässa för branschfolk som vill träffa andra vinimportörer. För den som är timad kan aktiviteterna på scenerna, med prisutdelningar, tävlingar och matlagning inför publik vara lika trevliga som mässpriserna och smakproven. Och Kinna lyckades ju redan vid en snabb titt hitta en vaniljstång som hon blev förtjust i.
Men för er som liksom mig inte är några stora mässpersoner: Låt mig rekommendera Hötorgshallen. Ett besök där är minst lika spännande, mångfasetterat och inspirerande som årets mässa, där är mindre trängsel och ingen tar inträde.*

*Jag kommer förmodligen att envisas med att gå på mässan nästa år igen. Man vill ju inte missa nåt. Men då ska jag vara mer målinriktad med mitt besök, och då vill jag gärna se något mer än ost, vin och rökt renstek. Helst ska de mest exotiska inslagen inte komma från Blue dragon, helst ska kokboksutbudet hålla högre kvalitet än receptsamlingar från Allt om mat och billiga "stora boken om xxx"-upplagor och kanske kan Sveriges matroade klara sig utan en disk med Dafgårds frysta färdigrätter om den lämnar plats för något annat. Grillad get till exempel. Eller en monter med brödformar.

Fredagssvammel

En vanlig, en liten och en vild kavring.


Jag börjar förstå tjusningen med att baka kavring. När man ägnat sig åt ett bröd i fyra dagar så blir man ju lite fäst vid det. Nu är mina fina kavringar precis uttagna ur ugnen och sprider sina dofter omkring sig medan de vilar ut på ugnsgallret. Brist på brödformar gav mig en normal kavring, en minikavring och en vildkavring.

Så fort gangstern vaknar bär det av till mässan, där kanske det är läge att investera i fler brödformar. Den här dagen har potential.

torsdag, november 08, 2007

Kavringsrapport


Det skållade rågmjölet har stått och surnat i två dygn och nu är hela degen blandad. För tillfället ägnar den sig åt att jäsa till dubbel storlek. Det verkar som om den tänkte hålla på med det ett tag.

onsdag, november 07, 2007

Bortglömd kaka


När vi var i Vimmerby i helgen bjöd svärfar på sockerkaka. En perfekt, saftig sockerkaka med lätt antydan av citron.
Någon gång för längesedan var sockerkaka så vanligt förekommande att jag inte ens tänkte på det som något speciellt. Nu för tiden tänker jag så sällan på sockerkaka att jag så när hade glömt bort att det finns.
Men sockerkakan finns i allra högsta grad, hembakt, lättbakt och betydligt godare än vad mitt ljumma intresse antydde, då för länge sen.

Idag tänkte jag baka mig (eller oss, fast mest mig) en sockerkaka och stod redo med bunken i handen när tanken på en annan mjuk kaka nästlade sig in och tog över. (Det är väl det som är sockerkakans problem, den är så timid att den hamnar i skymundan när mer spektakulära bakverk tar sig ton.) Kardemummakaka brukade mamma baka en gång i tiden, och eftersom jag älskar kardemumma så hade kakan segern som i en liten ask.
En kardemmakaka är minst lika god som en sockerkaka, och lika enkel att röra ihop som en flaska mjölkersättning.

Kardemummakaka
Ugn: 200 grader

4 dl vetemjöl
1 dl socker
3 tsk bakpulver
2 tsk finmalen kardemumma
100 g smör/margarin (smidigast med flytande margarin)
1 ägg
2 dl mjölk

Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Smula ner och fördela smör med fingrarna eller rör ut flytande margarin i mjölblandningen med en gaffel. Tillsätt ägg och mjölk och rör till en slät men tjock smet.
Häll smeten i en smord och bröad form, inte för vid, då blir kakan tunn och inte lika saftig.
Grädda långt ner i ugnen i ca 30 minuter.

Mikro och pulver

Nicko och Pulver har inte tagit över min tillvaro, men väl mikro och pulver.

Jag har aldrig använt mikrovågsugnen så mycket som nu. Jag mikrar grötvatten, lunchlådor, barnmat och en och annan kvarglömd kaffe som av olika anledningar inte hann bli uppdrucken då den borde. Man får ha förståelse för att vår tio år gamla Whirlpool kräver längre och längre tid för att alstra sina vattenvärmande vågor.

Diskbänken å sin sida är ständigt täckt av någon form av pulver. Grötpulvret hinner knappt lämna scenen innan vällingpulvret eller mjölkersättningspulvret gör entré. Och att familjens nygamla brödbaksentusiasm blommat upp gör inte den pudriga kökssituationen bättre.*

*Och det här skrev jag innan jag tappade ett öppnat paket mjölkersättning på golvet.

tisdag, november 06, 2007

Devalvering

Systrarna har sålt och Grill har brunnit. Kanske lika bra att jag ska förrätta mitt värv vid Telefonplan (på krypavstånd från Landet) i stället för vid Norra Bantorget framledes.

Äntligen


Det grova rågmjölet är skållat. Kavringsbaket är igång.

Fläska på

Jag gick till Ica för att handla grovt rågmjöl till den hägrande kavringen och kom hem med drygt fyra kilo fläskkött: två stora skinkstekar med bra pris på grund av kort datum, samt två kilo rimmat fläsk som bara var gott och billigt i största allmänhet.

Den ena skinksteken tillagades med öl enligt en ingredienstillgångsstyrd variant på det här receptet.
Större delen av den andra skinksteken hamnade i en starkt förvanskad, och möjligen mindre lyckad paprikagryta som mitt sug efter gulasch och ett recept hos Barnfamilj gjorde sig skyldig till i kombination med en riklig förekomst av paprika här hemma.
En mindre del skars i stället i små, små bitar och blev till 6 barnportioner sås med tomat och gröna ärter, smaksatt med basilika och lite vitlök och svartpeppar

Bitar av det rimmade fläsket ska dels ingå i fyllda picknickbröd inför lördagens begivenheter, dels förgylla en ugnspannkaka.

Eftersom steken jungfruligt vilar i kylskåpet till i afton och paprikagrytan tänker över sitt öde i frysen tillsammans med barnmaten kan jag inte uttala mig om resultatet än.

Köksexperiment

När jag skulle reda av en gryta igår roade jag mig med att blanda ut maizenan med alldeles för lite kallt vatten. Maizenan löser upp sig till sist och det flytande resultatet får en helt fascinerande konsistens, åtminstone om man är så barnslig som jag.

Nu kan jag bättre föreställa mig varför man kan gå på ytan över en hel simbassäng fylld med stärkelsestinn vaniljsås.

söndag, november 04, 2007

Det funkar

Mörkt. Kallt. November. The. Scones. Smör. Prästost. Äppelmarmelad. Det funkar för mig.