tisdag, december 25, 2007

Den goda maten

De flesta år äter man ett par julbord innan det är dags för det riktigta, på självaste julafton. Ibland är det nästan risk för att man hinner tröttna på sillar och skinka innan julen ens börjat.

Mina julbordsvanor brukar vara ungefär såhär: Våra vänner bjuder på julfest, E:s jobb har någon form av julbord och mitt gamla jobb fixar ett.

Men som föräldraledig egenföretagare bjuder inte jobbet på julbord direkt. Våra vänner har nyss fått barn och åtminstone tillfälligt lagt ner det där med julfester, och E:s jobb bjöd på julbord. För vuxna. Eftersom vi befinner oss i konstant barnvaktsbrist så fick alltså E gå medan jag och gangstern stannade hemma.

Det var alltså inte utan viss förväntan jag såg fram emot julaftons överflöd av kalkon, revbensspjäll, sillar, lax, rödkål, brunkål, ostar och allt vad där var. Synd bara att jag blev magsjuk...

Den ljusa sidan av saken är att jag förmodligen inte lägger på mig så mycket som brukligt den här julen.

Nu ska jag med största försiktighet försöka pilla i mig lite lutfisk. Önska mig lycka till.

torsdag, december 20, 2007

Salt älg kom i form

I dessa färsskandalomsusade dagar skadar det inte att ha lite älgfärs hemma. Det hade vi och slog till på en färsversion av ett lyxigt älgfilérecept med timjan och ginspetsad messmörssås.
E stod vid spisen och hans pannor och grytor spred förföriska dofter i hela lägenheten. Vi var rejält hungriga när vi äntligen fick sätta besticken i älgen. Och OJ! vad salt det var...

Ett missat à och en liten tankevurpa gjorde att E räknade fel. Han trodde det ursprungliga receptet gällde 175 gram kött, och multiplicerade således salt- och pepparmängden lydigt för att gälla närmare 500 gram färs. Dessvärre gällde ursprungsreceptet fyra filébitar à 175 gram, alltså 700 gram kött...

Fattiga och snåla, och med en konstant ovilja över att slänga mat gav vi biffarna en andra chans. Potatisgratäng blev lösningen. Biffarna smulades ner i en form tillsammans med stora mängder potatis, purjolök, mjölk och absolut inga kryddor och definitivt inget salt, förutom i form av lite ost på toppen. Resultatet blev över förväntan, med tomatsallad till.

tisdag, december 18, 2007

Rimmat till jul

För länge sen skrev jag att jag skulle på Thanks giving-middag och äta kalkon. Det var jag också, och kalkonen var fantastisk. Den kloka Blomenska värdinnan hade tagit sig tid att rimma den innan den stektes, och köttet var både mört och saftigt och inte det minsta torrt.

I DNs söndagsbilaga tipsar Jens Linder med fler om hur man kan tillaga julkalkon. Men inget av tipsen går ut på att förbereda kalkonen genom att rimma den. Det är ett bra tips.

Jag ska vara trendig och äta kalkon i jul. Men det betyder inte att jag inte ska äta skinka. När många samlas till jul, som i år hos min makes släkt, får tillresta importera sina favoriter till julbordet helt enkelt. Kalkonen är det en svåger som vill ha med. Och jag klagar inte.

Gangsterns mor- och farföräldrar, fastrar, moster och morbror är utspridda över hela landet. Varken jag eller min man bor i närheten av våra föräldrar. Men det är vuxna barn som har mycket kontakat med sina föräldrar som blir självständiga, skriver hopkokssidan Allt om barn i en rewrite på en utländks webbnyhet.
"de som har ett nära förhållande till sina föräldrar är ekonomiskt självförsörjande i högre grad, har ett stabilare yrkesliv, känner sig mognare och har oftare seriösa förhållanden"
Kan det kanske ha att göra med att de som bor kvar i samma håla där de växte upp börjar jobba när de är arton, förlovar sig med sin gymnasiekärlek och skaffar barn när de är 22?
Medan de som väljer att plugga mycket riktigt inte blir självförsörjande förrän nånstans efter 25.

Man skulle kunna tycka att Expressen, DN, Mama, Vi föräldrar, Family Living och Vi föräldrar Gravid tillsammans skulle kunna uppbåda någon slags förmåga att reflektera över vad de skriver, och kanske rentav tillföra något till sina rewrites. Sa hon surt.

Nä, nu får jag äta en pepparkaka så jag blir snäll.

tisdag, december 11, 2007

Jodå jag lever

Jag lever och har, bortsett från en och annan nysning, även hälsan. Dock inte tack vare lunchen jag åt igår. Den biff Rydberg som Bohem hade mage att servera tror jag INTE att restaurangen på andra sidan gatan varit glada att se sitt namn på. Små sega köttslamsor, feta potatisbitar (gräddstuvade?) och en så finhackad och messtekt lök att den bara blev en smet. Bristen på kryddor skapade en helhet så oaptitlig att inte klicken med senapsgrädde hade kunnat rädda den, ens om den smakat senap.

Jag brukar gilla Bohem och har ätit mången trevlig lunch där. Mitt bordssällskaps sjötunga med saffranssås såg lika fin ut som maten brukar göra. Men min mat var nog det sämsta som serverats där någonsin, och förhoppningsvis det sämsta som någonsin kommer att serveras där. En miss av hundra får man ta. Jag kommer att gå dit igen.