Luxliv

Lördagens besök på Lux blev en riktig höjdare. Vad annat kan man kalla det när man avnjuter god mat och perfekta viner i en vacker lokal med sin man, medan utsikten över vattnet utanför ändrar färg från gulorange via lilaaktig till djupblått för att någon gång vid kaffet ha mörknat till svart.

Och eftersom Lux blev belönad med en stjärna i Guide Michelin i år, så kan jag konstatera att jag klarat av mitt livs första kvällsbesök på en stjärnkrog (lunch åt vi på Sjömagasinet redan i somras.) Men nu får vi nog ta ett uppehåll i lyxkrogsbesöken, annars kommer vi att bli odrägliga. För att inte tala om utfattiga.

Redan innan besöket blev vi uppringda på mobilen och hälsade välkomna. Trevligt, även om jag starkt misstänker att det är ett sätt att garantera att inga tomma bord uppstår på grund av oanmälda avhoppningar.

Väl vid pulpeten blev vi nästan omkullflirtade av en ungdomlig hovmästare som inte riktigt lyckats dölja var han normalt hade sin piercing. Det vänliga bemötandet fortsatte hela vägen till vårt bord, genom att all personal vi överhuvud taget råkade i närheten av önskade oss välkomna.

Så småningom fann vi oss smuttande på varsit glas Midnight Brut, ett mousserande vin som smakade lätt av honung. Den svårighet som menyn erbjöd till en början parerade vi galant genom att helt enkelt kapitulera för avsmakningsmenyn, inklusive vinpaket.

Efter att ha frächat upp oss med varma handdukar framsträckta med tång, fick vi dock först reta smaklökarna med en "hälsning från köket"- en liten anrättning med en purjolöksgelé i botten, och en smakrik potatis- och purjolökssoppa med rom, färskpotatis och dill ovanpå.

Tre varianter av Lux goda bröd dukades också fram. Samma fantastiska stenungsbakade surdegsgbröd som när jag var på Lux förra gången, kumminkryddat tunnkavlat knäckebröd, och ett mörkt bröd med frukt, som påminde lite om bröd min far skulle kunna ha bakat.

Någonstans här började jag och E diskutera vad som egentligen skulle krävas av en restaurang för att den skulle få två, eller rent av tre stjärnor. Lokalen måste ju fara extremt fantastisk, maten sjukligt god och servicen så bra att man blir förbannad. Eller är personalen så diskret att en inte märks över huvud taget? Den som vinner på lotto får se.

Tillbaka till menyn. Liksom på Dala Husby i senvintras, kunde vi konstatera att dekonstruerade soppor och granité härskar även i huvudstaden. Lux höll sig dock bara till en granité, på svartvinbärsblad, och den var mycket god i sin enkelhet. Påminde om fläder och jag började genast fundera på om man kan koka saft på svartvinbärsblad. Kanske ett experiment för sommaren.

Den första rätten bestod av "halstrad torskkind med kylt ostron, morotsjuice och saltad gurka". Anrättningen serverades på en kvadratisk glastallrik - vilket jag tror kan besvara min fråga från Dala Husby i mars - glastallrikar är tillbaka.
Torskkinden med brynt smör smakade lite karamelliserad och det milda ostronet, som var en smula tillagat och serverades ljummet, var väldigt gott ihop med den annars ganska salta anrättningen.

Den andra förrätten var "inkokt havskräfta i egen sky med champagnegelé, spritärtor och dill". Detta var en av de dekonstruerade sopporna, och fick först en skvätt mousserande av vår kypare, och serverades med skyn på sidan om. Med ärterna och en grön, ganska kraftig ärtpuré i botten påminde det hela en smula om creme ninon. Jag tyckte det var gott, men E tyckte det här var den minst goda rätten.

Sista förrätten "kumminkryddad kalvfilé och bräss med vit sparris, krassedressing och toppmurkla" var den bästa av de tre. Kalvfilén serverades som en tartar med en vakteläggula i olivolja, brässen var perfekt, krassedressingen tjock, sparrisen bara två ulltratunna skivor, och en lövtunn strimla av något krisbigt brödaktigt blev pricken över i. Tyvärr hängde inte servicen med riktigt just här, så vi fick in vinet först efter att halva rätten var uppäten.

Huvudrätten "lagerbladsrostat dilamm med färsk vitlök, vinkokt fänkål och korngryn" blev utan tvekan kvällens favorit. En mör bit lammstek med en försvarlig bit fett kvar, en minimal stekt lammkotlett och en bit kokt lammkind samsades om utrymmet på tallriken. Även här serverades en sås på sidan om, i form av en gräddskummande buljong med citrussmak, som gick fint ihop med fänkålen. Vitlöken gjorde på intet sätt saken sämre.

I väntan på desserterna fick vi smaka ljuvligt söta och saftiga körsbär. Jag hade gärna ätit fler.

"Getost och getmjölkssorbet med sötade krusbär och syrliga blad" bestod av en rund skiva hård getost i botten, på vilken en klick camembertaktig mjuk getost var placerad jämte en krusbärskompott och en kula fantastisk glass. Till den här rätten serverades ett redigt glas fransk cider (cidre pays d'auge, från familjen Dupont i Normandie). Mycket gott. Hovmästaren avslöjade dock att cidern fick kämpa för sig varje kväll, eftersom många ansåg den smaka för mycket stall. Vi håller tummarna för att den får vara kvar.

Sista desserten "citronsjuden mispel med aprikossorbet, honung och karamellnougatine" innehöll smaker (apriskosen framför allt) som förde tankarna till barnmat. De genomskinliga karamellflarnen som omgav nougaten var läckra, och mispeln, som enligt uppgift var en spansk frukt, smakade ungefär som persika.

Som avslutning fick vi välja fritt bland praliner från Lux dessert och choklad. Jag valde tre stycken, däribland en riktig höjdarbit med krafig kardemummasmak. Hovmästarens favorit med kondenserad mjölk var lite för barnslig och väl söt för min smak.

Allt som allt en mycket bra kväll. Men det skadade verkligen inte att ha presentkortet jag fick från mitt jobb när jag slutade. Hålet i plånboken blev ändå ganska stort. Men så länge hålet kan fyllas med goda smaker och kära minnen så må det vara hänt.

(Jag kompletterar med vinlistan inom kort)