Det bidde ingen kavring

Min inventering av rågmjölspåsen visade fint rågmjöl där kavringsreceptet krävde grovt. En vidare inventering av planeringen visade att en förestående avfärd till Småland inträffar innan den teoretiska tredagarskavringen är färdigbakt.

Slutsats: ingen kavring denna gång.

Mycket frestande i mormors berså

Som ni kanske har förstått så har jag varit och hört Kinna berätta om bakgrunden till boken I mormors berså, som hon gjort tillsammans med sin mor och syster. Såväl Kinnas berättande som kakorna hon bjöd, gillade speciellt kanelbröden, gav mersmak och jag begav mig från bokhandeln med en stycken receptbok med historia och den bestämda intentionen att baka kavring.

Matbrödsdelen av boken var nämligen vad som lockade mig mest vid en snabb genombläddring. Småkakor är sällan någonting jag smutsar ner köksbänken för, utan sådant jag njuter när det bjuds. Men när jag hittade tårtkapitlet längst bak, med flera spännande tårtor bakade på ingredienser som potatis, mandel och med rödvin(!) i glasyren så fick matbröden konkurrens.
Och sedan upptäckte jag kapitlet med bakelser... Jag kan mycket väl tänka mig att kladda ner några bunkar för hembakta mazariner och chokladbiskvier.
Och kardemummaskorpor...

Kort sagt, det finns mycket som frestar i mormors berså.

Det är bara en liten, liten detalj som skaver så här vid första anblicken. Bristen på avstavning i kombination med rak högerkant ger onödigt iögonenfallande avstånd mellan orden i de fetade "berättaravsnitten". Ja det är petigt, förlåt då, jag skyller på mitt yrke. Men det får Jonssonarna gärna tänka på till nästa bok, för enligt Kinna finns det material till många böcker till.

Något som inte skavde alls var bondgrytan med kryddiga korvar, bönor, linser och potatis och glaset med rödvin som blev middag på Mississippi inn. En prima avslutning på en prima kväll på Söder, och hem igen lagom till Betty Suarez.

Nu ska jag gå och inventera rågmjölspåsen.

Vi ses i Skrapan

Klockan fem i kväll ska Kinna bjuda på kakor och presentera sin bok "I mormors berså" på Stockholms nyaste Akademibokhandel, i Skrapan på Söder.
Vi ses där.

Det här med shots

Jag har svårt att förstå vitsen med shot-trenden (och nu menar jag jos- och yoghurtshotsen, den nygamla spritshot-trenden har jag ganska mycket lättare att se meningen med.)

Vitsen för tillverkaren och förpackningsindustrin är solklar, mer pengar för mindre mängd innehåll och fler producerade förpackningar i världen, men för konsumenten?

Hur svårt är det att bara hälla upp bara lite jos? Är yoghurten med hälsobringande effekter så potent att det är farligt att överskrida den rekommenderad dosen - en shot?

Kan man tänka sig

Vitaminsprängd fruktsallad med en klick kesella jordgubb-lime funkar tydligen precis lika bra som vetelängd eller Frödinges frysta kladdkaka till det obligatoriska eftermiddagskaffet med mammakompisarna. Vem hade anat?

Och snart kanske vi får dricka öl till sushin också, när nya utredningen om alkoholtillstånd är klar.

Cyberfisk

Pipopp står vid rodret i månadens Cyberkock. Potatis, oliver, vit fisk och svamp är de lagstadgade ingredienserna. Min första tanke var att baka grova bröd med oliver och göra någon form av fiskburgare. Men som vanligt kom jag på bättre? tankar någonstans på väg hem från butiken. Resultatet ser ni nedan.

En positiv bonus var att jag, när jag googlade på kombinationen dill och oliver, ramlade över det här receptet. Det ska provas vid tillfälle.

Gnocchin skulle ha varit grönare för att kontrastera mot fisken,

men det här är i alla fall en äkta bild.

Dill- och olivgnocchi med halstrad fisk, frästa trattkantareller

och brynt dill- och olivsmör

mjölig potatis, räkna knappt 2 potatisar per person

salt

vetemjöl

färsk dill, hackad

gröna oliver, fint hackade

filéer av vit fast fisk (hade sej, torsk är aja baja!), en filé per person

salt

vitpeppar

smör, gärna ekologiskt

gröna oliver, hackade

färsk dill, hackad

vitlök

trattkantareller, eller vanliga kantareller

smör

salt

vitpeppar

Börja med gnocchin. Skala och koka potatisen. Passa på att hacka dill och gröna oliver medan den kokar. Häll av vattnet och pressa potatisen direkt på en mjölad arbetsbänk. Salta potatisen och knåda in mer mjöl pö om pö tills du har en smidig deg som inte fastnar i händerna. Knåda in dillen och olivhacket.

Forma degen till smala rullar och skär i centimeterstora bitar.

Koka upp saltat vatten i en stor pastakastrull. Förbered under tiden två stekpannor, en för fisken och en för svampen / smöret. Nu ska allt helst bli klart ungefär samtidigt.

Koka gnocchin tills den flyter upp, häll av vattnet och spola den snabbt i kallt vatten.

Stek kantarellerna i smör tills allt vatten och smör försvunnit ur pannan. Salta.

Stek fiskfiléerna i en torr het panna, salta och peppra.

Smält en rejäl klick smör i en pannan där kantarellerna stekts, och låt smöret ta lite färg. Pressa ner vitlök och lägg ner hackade oliver och dill.

Servera gnocchin med fisken, trattisarna och det smaksatta smöret.

En grönsallad är gott till.

Kommentarer: E tyckte att det var jättegott. Jag tyckte också att det blev väldigt bra, men jag skulle haft ännu mer smaksättning - dill, oliver och salt - i gnocchin så hade den blivit både grönare och smakrikare, och så borde jag varit snabbare med att ta upp den, det är lätt att den blir överkokt.

Engelska puben

Miss Li intervjuas i DN Söndag:

Bästa utestället i Borlänge?
Om det nu finns något. Engelska puben kanske.
Vad händer där?
Ingenting.

Det är så man börjar längta hem.

Skrota vintertiden

Nu är det dags att vrida tillbaka klockan igen. Vrida tillbaka den till "originaltiden", för det är vintertid som är den egentliga tiden, sommartid är bara en special feature som flera EU-länder vill ta bort, enligt DN.

Skvatt galet.

Det är ju sommartiden som är den enda vettiga tiden. Att under det mörka halvåret, när solen går ner redan tre på eftermiddagen, vrida tillbaka klockan så att solnedgången inträffar ännu tidigare saknar all sans och vett.

Den enda förklaring jag har hört till tidsomställningen är att det är för lantbrukets skull. Om det är så, vad är det som hindrar bönderna från att helt enkelt gå upp en timme tidigare eller senare? Om de klarar att ställa om klockan borde de klara att ställa väckarklockan. Upplys mig gärna.

Ska vi mixtra med tiden så vore det rimligaste att vrida fram klockan ytterligare en timme under vinterhalvåret, så vi får ljusare dagar.
Tiden då folk skuttade upp halvfem på morgonen ivriga att ta itu med dagens sysslor ute i det fria är förbi. Det går alldeles utmärkt att sitta i bilkön / kollektivtrafiken / med morgonkaffet framför jobbdatorn när det är mörkt ute.
Det är vid lunchtid och på eftermiddagarna, då folk letar sig ut från kontoret, tar en promenad eller rent av går hem eller hämtar barnen på dagis, det är då ljuset kan vara till glädje.

Och hör sen.

Fredagssvammel

Jag blev vansinnigt baksugen av att läsa Isobel Hadley-Kamptz brödtext i DN På stan igår. Men frysen är redan full av E:s hembakta bröd, så det får vara till en annan dag.

Det där med full frys fick mig att minnas en annan sak jag läste nyss, möjligen i en insändare. Textförfattaren ifrågasatte varför man inte bygger skafferier i nya hus. Att använda kylan utifrån för att kyla ner mat borde ju vara ett betydligt miljövänligare alternativ än att förvara allt utan urskiljning i ett energislukande kylskåp.
Nu ifrågasätter jag också det. Varför byggs det inte skafferier i nya bostäder?
Inte nog med att man inte skulle behöva ha så stora kylskåp och få en sval trevlig plats att förvar sin mat, man skulle få in en större frys också!

En annan sak jag att minnas med glädje är gårdagens besök på Linguini. Det var ett kärt återseende efter nästan ett års uppehåll. Senast jag var där hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna när jag smakade min enda gudomliga klunk rödvin, tittade längtansfullt på E:s spaghetti vongole och svor över Livsmedelsverkets rekommendationer.
Igår var det jag som drack rödvin, E körde. Till rödvinet åt jag Linguinis perfekt röda oxfile med karljohansvampstortellini och tryffelspetsad krämig sås. Ooooh!
E valde den alltid lika goda salsiccia-pastan till sin Zingo.

I afton väntar kantarellsoppa och strömming med potatispuré på Kvarnen. Och efteråt är det kanske äntligen dags för den första gin tonicen på ett och ett halvt år.

Gammalt och nytt

Ragazze gör det, Annes Food gör det också och Kinna gick ut med det igår. De fyller år. Har jubileum. Varma gratulationer och lyckönskningar!
Men det känns ändå lite sorgligt att jag inte har en aning om när Broccoli jubilerar. De första posterna på den här bloggen visar bara vilket datum jag flyttade hit från gamla Bloggi (18 april 2005). Förmodligen var väl födelsedatumet några månader innan dess.

Samtidigt som gamla bloggar firas, så antyds det saker om nya. Min gissning är att Lisa, Gitto och någon mer vininriktad person gemensamt kommer att börja sälja kurser och produkter via nätet, samtidigt som de roar och utbildar oss med sin doftande prosa.

Jag sällade mig i alla fall till marknadsunderlaget för den kommande bloggsatsningen och har nu svart på vitt (i ärlighetens namn var stapeldiagrammet i allsköns färger, men ändå) på att jag är en högst genomsnittlig läsare av Matälskaren.

Termometertvivel

Rostbiff och potatisgratäng med persiljerot

Söndagssteken blev en rostbiff. Ett och ett halvt kilo rå brasiliansk rostbiff skulle förvandlas till en fint tillagad fransk rostbiff efter lite trolleri i 125-gradig ugn. Det hela beräknades ta cirka en och en halv timme.

Eftersom jag, likt Gitto, hyser viss skepsis mot min digitala termometer använde jag min vanliga analoga som till och med har tydliga angivelser för exakt hur varm en rostbiff ska bli (60 grader) när den är klar. Termometern placerades noga i steken, och min fina orange äggklocka sattes på 75 minuter för att ha lite marginal.

När en dryg halvtimme återstod av den planerade tillagningstiden slank jag ut för att handla lite kompletteringar till middagen. Kom tillbaka, kollade klockan (fem minuter kvar, perfekt), kollade termometern och den visade 68 grader! Alldeles för mycket. Vafan, är den här termometern också trasig nu?

Snabbt ut med rostbiffen och ut med termometern. Röd köttsaft strömmade ut ur hålet den lämnade efter sig. Nä inte var väl köttet klart då? I med den digitala termometern i stället. Den visade samma sak. 68 grader.

Förklaringen kom när jag tittade på äggklockan igen. Den visade INTE fem minuter kvar, den visade 75 minuter. Den hade redan ringt.

Rostbiffen blev inte franskt rosa utan snarare brasilianskt solbränd, men den blev tack och lov inte så torr som jag befarade. Och när man tog det onde, den överstekta rostbiffen, med det gode, en enkel potatisgratäng med persiljerot, blev det en trevlig söndagmiddag på det hele.

Det vanligaste felet

Jag klantar mig som sagt en hel del när jag lagar mat. Men den vanligaste missen glömde jag - multitasking. Jag lämnar köket "under tiden" som någonting kokar upp / står i ugnen och börjar med någonting annat.
Igår brände tomatsoppan med bönor fast i kastrullen medan jag postade köttbullsrecept på bloggen. Som tur var gick soppan att rädda.

Till den lätt svedda tomatsoppan åt vi E:s nybakta morotsbröd med yoghurt i a la Alice. De var helt ok, påminde om vanliga grahamsbullar men, åtminstone i ljummet tillstånd, smakade de inte så mycket som jag hade förväntat mig.

Men snälla

Någon på Marabou måste väl ha insett hur larvig Marabou Premium-reklamen är?

Café Blom

Kaffet serveras i kanna (men kommer från en maskin)

Jag faller alltid för caféer som serverar kaffet i kanna. Tur för mig att vi ramlade in på Café Blom i lördags.

Vägen dit var lång, via Djurgårdens höstkyliga grusgångar och ett sorgligt stängt men vackert födelsedagsdukat Rosendals värdshus, en snabb gir förbi de milslånga köerna i växthuset på Rosendals café (vad är miljötänkande med papperstallrikar förresten?), en mer tveksam U-sväng vid den kortare kön till ett väl spartanskt utbud i Rosendals caféträdgård, en rask promenad via en vinterstängd kunglig boulebana, en uppgiven retirering till vår gamla Saab och ett nytt försök på Skeppsholmen.

Gissa om Moderna museets och Arkitekturmuseets stora servering var full. Det var den.
Och det var det som var det turliga, för då upptäckte vi Café Blom som hittills gått mig spårlöst förbi.

Färskost med kantareller och renstek på grovt bröd.

Menyn var inte särskilt lång, men innehöll ändå så många frestelser att det var svårt att välja. Jag valde smörgås med renstek och kantarellfärskost, och hade gärna valt äppelkaka med kardemummaglasyr om den inte varit slut. I stället blev den en peccanötpaj och ännu en kanna kaffe.

Utsikten är bättre från den stora serveringen, men trivseln är större på Café Blom.
Att det satt ett matintresserat veganpar bredvid oss som ivrigt diskuterade restauranger (det finns tydligen en riktigt bra kinarestaurang någonstans vid Hornstull, med utförliga menyer och som serverar äkta kinamat som tusenåriga ägg. Någon som vet vilket det kan vara?) och alternativa recept och menyer gjorde inte besöket, eller tjuvlyssnandet, tristare.

Det enda som känns lite snopet var att kaffet i Bodum-kannorna trycktes ut från en vanlig maskin.

Mat: smörgåsar, sallad, höstgryta, bakverk

Prisläge: dyrt

Köttbullar, köttbullar, köttbullar

Variant på mammas köttbullar, med
gorgonzolasmakande gräddsås och kokt potatis.
En fin fredagmiddag där Findus och Barilla lagat tisdagslunch.

Min mammas köttbullsrecept är såklart det "rätta" receptet. Det är ju så köttbullar ska smaka. Och det är de köttbullarna vi äter varje jul.

Icke desto mindre måste man experimentera ibland. Köttbullarna jag rullade i fredags fick tillskott av fläskkött och senap, och så stekte jag löken för att se om de då skulle hålla ihop bättre. Det gjorde de inte, men köttbullarna blev goda. Märkligt nog påminde de en aning om farmors köttbullar. Jag får höra vad hon använder för recept.

Mammas köttbullar

6 hg nötfärs (uroriginalreceptet säger blandfärs, mammareceptet säger nötfärs)
2 kalla kokta potatisar
1 stor gul lök
1 ägg
2 tsk salt
1-1,5 tsk svartpeppar
0,5 dl vispgrädde
0,5 dl vatten


Mosa potatisen noga och hacka löken väldigt fint. Blanda alla ingredienser i en bunke. Rulla köttbullar av smeten, det går lättare om du med jämna mellanrum sköljer händerna i vatten alternativt smörjer dem med lite matolja. Stek köttbullarna, men se till att de inte blir torra.



Variant med stekt lök och senap

6 hg nötfärs
3 hg fläskfärs
3 kalla kokta potatisar
1- 1,5 stor gul lök
2 ägg
2 tsk salt
rejält med svartpeppar
2 msk senap

Mosa potatisen noga och hacka löken väldigt fint. Stek löken mjuk och låt den få en aning färg. Blanda alla ingredienser i en bunke. Rulla köttbullar och stek dem. Min smet blev lite lös och köttbullarna "fällde" en del lök. Se till att fylla på med matfett och att skrapa ur pannan emellanåt så botten hela tiden är smord och slät. Annars är det risk att köttbullarna går sönder.

En liten skatt

Hemrullade köttbullar i frysen är inget annat än en liten skatt som väntar på att tinas upp.

Dagens mysterium

Varför anger Hipp mängen 6 msk i instruktionerna på sin havregröt, i stället för 1 dl?

Dagens avslöjande

Avslöjande 1:
Gangstern blev inte vegetarian. När hans mor (jag) lugnat ner sig, blundat för TT-notisen att 6 av 18 slakterier fått anmärkningar på hygienen och insett (intalat sig) den minimala risken jämfört med alla andra farliga saker här i världen så åt han en halv burk lasagne med god aptit.

Avslöjande 2:
Vem är Bob? Det har skarorna undrat allt sedan Agent Cooper mumsade körsbärspaj i de norra skogarna. Frågan har aktualiserats sedan Guldtuban började fresta med Bobs cheesecake. Idag frågade jag, och svaret kanske kommer som ett antiklimax. Bob är helt enkelt kompis till en av Tubans ägare.

Gårdagens

Igår åt jag för första gången lunch på van der Nootska palatset. Bordsplacering, -dukar och -servering, bröd, smör och små skålar med sallad framdukade i förväg, snygga bestick och lunchrätter snäppet över gängse smaknivå - allt till ett pris som gränsar till lågt i Stockholms lunchvärld - gör att palatset har min röst.
Trevligt lunchsällskap från Mälardalens frilansklubb gjorde inte saken sämre.

Förra gången jag lunchade på Sankt Paulsgatan var det Söderkisen som stod vid grytorna. Lingonsylten var slut men köttbullarna och den krossade potatisen smakade ändå. Möjligen var det också en söderkis som stod för uppläggningen av maten. En upplevelse i sig - fulare tallriksarrangemang får man leta efter.

Blev mitt barn just vegetarian?

Jag kanske är naiv, men jag visste INTE att Sverige är det land i Europa som har mest Ehec-smitta av alla länder, efter Storbritannien. Så är i alla fall fallet, enligt Kalla fakta.

Och varför i H-E får ett slakteri fortsätta med sin verksamhet efter flera år av allvarliga anmärkningar på hygienen? Har kontrollerna bara statistisk funktion?

Nu ska jag se intervjun med jordbruksministern.

Andra bloggar om: ehec, kalla fakta, slakteri

Vanliga fel (jag gör) i köket

Att jag tycker om mat och matlagning betyder knappast att jag alltid är lyckad i köket. Man lär sig av sina misstag heter det. Ibland undrar jag. Jag gör i alla fall en massa dumheter i köket, och jag gör dem om och om igen.

Glömmer sätta på plattan.
Lite för ofta för att det ska vara roligt står jag och undrar varför vattnet tar sån tid på sig att bli varmt.

Sätter på plattan alldeles för varmt.
I åratal var sexan i stort sett den enda nivå jag använde på spisreglagen, med många svarta ytor och råa insidor, bränd vitlök och mjölköverkok som följd. Nu vet jag bättre, men det händer fortfarande att jag brassar på för mycket av gammal ovana.

Blir överambitiös.
Om jag ändå ska göra bagels kan jag ju göra tre satser samtidigt. Och kanske kan man smaksätta chokladtryfflarna på fem olika sätt när man nu håller på? Förresten, vi kan ju bjuda hit några lite spontant eftersom det blev så många köttbullar, ska bara komma på en förrätt och en dessert först. Små trivsamma projekt tenderar att växa, och vips så står man och svettas i ett överbelamrat och kladdigt kök.

Har för trångt på skärbrädan.
Trots att jag numera har diskmaskin lever någon slags disksparare kvar i mig. Det verkar onödigt att ta fram en skål till potatisen när den ändå kan ligga på skärbrädan där den ska tärnas. Sen svär jag över att alla potatistärningar ramlar av skärbrädan av ren utrymmesbrist.

Släpper ner saker i hett vatten.
Man bör använda en sked om man ska lägga ner någonting i kokande vatten och inte riskera att bränna sig på uppstänkande droppar. Det gör inte alltid jag.

Glömmer smaka.
Det är nästan en dödssynd, men när jag är stressad, har en väldigt klar plan för vad jag ska göra eller bara är övertygad om att saker passar ihop kan jag svänga ihop en hel maträtt innan jag kommer på att jag kanske ska smaka på den också. Lyckligtvis brukar inga större katastrofer inträffa.

Läser recept slarvigt.
Jag lagar oftast mat efter eget huvud. Kanske är det en av anledningarna till situationer som "oj det här skulle blandats ihop innan det hälldes ner i grytan" eller "aha, skulle ugnen ha varit kall när jag ställde in det?"


Jag vägrar tro att det bara är jag som inte alltid är så genomtänkt framför spisen. Vad är dina ovanor i köket?

Andra bloggar om: misstag, ovanor, matlagning, kök

Klicken över i

Liksom rätt skor kan förvandla en avslappnad och smålodig jeans-outfit till en mer välklädd ensemble (jo jag känner till det, jag bara praktiserar det inte särskilt ofta) så kan en välplacerad klick gräddfil eller creme fraiche lyfta en småtrist och billig tomatsoppa till en rätt värd att längta efter.

Vispgrädden i sommarlunchens nyponsoppa är väletablerad. Och aiolin i den lyxigare fisksoppan är i det närmaste ett måste. Jag tröttnade dock på vitlöksmajonnäsen till fiskgrytan här om sistens och ersatte den med philadephiaost med basilika,lite salt och peppar när vi åt resterna. Resultatet blev väldigt bra, fräschare och friskare.

Men det finns fler soppor än så som mår bra av en klick extra omtanke.

Igår valde jag att använda vår Merguez piquante med 90 procent kötthalt (och inga smakförstärkare eller färgämnen. Glädjande för en som hittills funnit det av "hemlige kocken" påkomna detaljgranskandet av innehållsförteckningar på förment "bra" mat ganska nedslående) i en imporviserad matig soppa eller gryta, med potatis, lök och morot. Korven var kryddad med bland annat spiskummin, chili och koriander, så de kryddorna fick även hänga med i grytan.

Jag hade tänkt att kanske lägga med linser eller kikärter också, men det glömde jag faktiskt bort.

Kryddig korvgryta med potatis och morot

4-5 portioner

2 gula lökar

8 potatisar

4-5 morötter

1 liter vatten

några smakrika korvar (tex Scans Merguez piquante)

grönsaksfond eller -buljongtärning

1 kanelstång

spiskummin

koriander (torkad på burk)

chilipeppar

salt

vitpeppar

Skala löken, skär den i halvor och skiva tunt. Skala och tärna potatis och morot i ganska stora bitar. Skär korven i bitar.

Stek löken mjuk i en gryta. Lägg ner potatis och morötter och häll på vattnet. Ta mer vatten om det inte täcker. Smaksätt med grönsaksfond och salt, samt kryddorna.

Koka allt tills potatisen och moroten är mjuka.

Lägg ner korven och låt allt bli varmt.

Smaka av.

Klicken då? Jag rörde ut lite philadelphiaost med lättfil och smaksatte med persilja.

Knäckebröd med lagrad ost blev enkelt tillbehör.

Glöm inte bort brödets betydelse för hur en soppa uppfattas. Ett ångande nybakt bröd hjälper garanterat upp alla måltider, men då blir ju matlagningen genast mer avancerad. Tur då att även enklare projekt, som krutonger i löksoppan eller en varm macka med ost till tomatsoppan, eller helt enkelt en skiva Falu rågrut med vällagrad prästost, som vi åt igår, kan göra susen.

Andra bloggar om: klick, soppa, recept, korv

Hädisk soppa

Min molto bene vardagsgryta/-soppa med korv som jag gjorde idag (recept kommer) innehöll till stor del lök, potatis och korv med 90 procents kötthalt.
Inget för jainister. De får tydligen varken äta lök, potatis eller kött.

Livsglädje i slottsmiljö

Någon på Häringe slott har till uppgift att baka pyttesmå bröd. Pyttesmå scones med dinkel, linfrö, havre, ost eller choklad(!) till helgens afternoon tea, pyttesmå kuvertbröd till restaurangens brödkorgar och pyttesmå vaniljmuffins till saffransglassen.

För första gången sedan han kom till världen fick Gangstern vara utan sin far och mor över natten. Och medan han umgicks med mormor och morfar åkte nämnda far och mor till slotts för att leva upp en kvarvarande bröllopspresent och göra sig en skön helg bland rustningar, värjor och gyllenlädertapeter.

Inledningen med afternoon tea i den vackra Stensalen lovade gott inför kvällens middag. På ett buffébord samsades en tonfisksandwich och en sandwich med grönmögelost och persilja med fruktfat, sex olika sorters miniatyrscones, smör, lemon curd, philadelphiaost, smetana och tre sorters marmelad, varav en med krusbär och chili.
På ytterligare ett bord stod en bricka med en gudomlig jämtländsk blåmögelost, västerbottensost, fikonkompott och kanderade nötter samt fjorton(!) olika sorters sötsaker: småkakor, vitchokladtryffel, key lime pie, chokladmousse, mjuka kakor, vanilj-panna cotta och peccanötspaj.

Teet serverades vid bordet. Här var urvalet mer begränsat, ett rött, ett svart, ett grönt och ett chaite fanns att välja på. Jag fick överge mitt eviga Earl Grey och testade ett Rooiboste med ingefära och citron. Men svart te är min grej, de andra ger enligt mig inte tillräckligt med smak. Och i den höstkyliga salen svalnade tevattnet snabbt i muggen.

En rask, nåja, promenad i höstvädret som lägligt sprack upp i sitt allra soligaste leende efter en halv dags surande tog bort en del av mättnadskänslan efter den sista skeden chokladmousse, och när vi sett solen gå ner över vattnet och det började närma sig middagstid var vi till och med lite småhungriga igen.

Aftonens trerättersmeny gjorde oss inte besvikna. I en liten matsal täckt med 1600-talspanel från ett skotskt munkkloster serverades vi i tur och ordning:

Halstrade pilgrimsmusslor med grön ärtpuré.
Till serverades även en liten grönsallad med rejäla parmesanflagor

och små krutonger.

Vin: ett överraskande stort glas Petit Chablis Domaine des Melandes

Hjortracks med en potatisbakelse "pommes Anna" som enligt menyn

även innehöll persiljerot. Till detta stekta trattkantareller, morötter,

lingon- och rönnbärsgelé samt madeirasås.

Vin: ett smördoftande och lite eksmakande Blaauwklippen Zinfandel

Honungs- och saffransglass med vaniljmuffin och björnbärssås.
Ett hallon fick vara med som dekoration.

Vin: ett gyllene dessertvin vid namn Villiera Noble Late Harvest

Pilgrimsmusslorna var till sin fördel med lätt yta och lite syrlig puré. Och en sallad med parmesanost och vinägrett kan ju nästan inte bli fel.

Men vem bryr sig om pilgrimsmusslor när man får in en enorm bit gudomligt mört hjortkött som med sina tillbehör, de salta kantarellerna, de krispiga och även de lite salta morötterna, den söta gelén, den runda såsen och den milda potatisbakelsen skapar en aning lycka i munnen. Mat som får en att sluta ögonen över en tugga är god mat. Så enkelt är det.
Den minimala anmärkning jag kan komma på om jag tänker hårt är att det nästan var för mycket kött. En gudamör hjortbit vill man inte låta förfaras, men när tallriken är tom på tillbehör och magen full så kan det bli nödvändigt. Jag åt dock upp allt till sista tuggan. Det är ju inte så ofta vi kommer ut och äter lyxmiddag nu för tiden.

Tack och lov fick vi njuta av vinet ett tag innan desserten kom in. Även den visade sig vara en höjdare. Honungs- och saffransglassen var lätt och frisk, inte alls gräddstinn som hemgjord glass kan vara. Och vaniljmuffinsen var så fin att E försökte lura sig till min muffins med sen han ätit upp sin egen. Det fungerade inte.

Andra bloggar om: Häringe, slott, hjort, afternoon tea, livsglädje

Fadäs i arbetsrummet

Även lite kaffe kan täcka stora ytor om det bara faller från rätt höjd.

Sabbade inget tangentbord den här gången i alla fall. Det har hänt.

Glöm gåslevern och skaffa en tryckkokare

Det finns verkligen ingen anledning att äta gåslever, Bosarps kycklingleverpastej (eller parfait som de kallar den) är så lent läcker, och smickrar samvete, plånbok och gom. Pastejen korades till mest innovativa mathantverksprodukt under Smaklust-mässan vid Street i somras OCH den är gjord på kravmärkt kyckling.
Tack vare att bästa Blomenskan smög in mig på NK:s vip-afton fick jag smaka den goda pastejen idag. Smakprovet serverades med en lite proffsigare äppelmarmelad än den jag svängde ihop här om dagen.
Pastejen finns med och utan skinka, båda var väldigt goda.

Som alla andra gick vi snikrunda bland det goda som bjöds i Saluhall och köksavdelning: tomatmarmelad, najadlax, rökt lammstek med ölkokt lök (en höjdare), parmesanost, hummersoppa, lammkorv, gnocchi...

Bland kvällens höjdpunkter var att se mängder av välklädda NK-kunder stå och köa i kön till pizzabesticken för en kall gratisskärva från pizza express (vi var såklart med i kön).
En fin detalj var att kvinnan som marknadsförde Global-knivar hade ett plåster på fingret.

Mest inspirerande var kocken Jacob Wismar som lagade marockansk lammgryta med kanel och linser och en chili på biff och svarta bönor med hjälp av tryckkokare. Köttet blev extremt mört, och trots att vi är så snikna (min välgörarinna råkar vara hel smålänning och jag halv) att vi har mage att påpela att det hade kunnat saltas lite mer i både gratislammet och gratisbiffen, så fick jag starka habegär efter en tryckkokare.
Min plånbok tillåter sannerligen inte några extravaganta köksutrustningsinköp för tillfället. Men kanske någon i släkten har en gammal som står och samlar damm i ett skåp? Kanske någon ovillig tryckkokarägare på Blocket vill bli befriad från sin börda? Saken måste undersökas.

Andra bloggar om: gåslever, kycklingleverpastej, tryckkokare, snikrunda

Dagar som den här...

Sömnbrist kan påverka matintaget märker jag. Gangsterns välling blir för tjock, och jag tappar saker: räkningen (till fyra) när jag måttar upp kaffe till mig själv, en hög smutsiga gafflar på golvet och bort en väska.
Dagar som den här hemfaller jag åt kokt spagetti med philadelphiaost och Heinz.

Vardagslyx

Att äntligen ha rätt storlek på kaffefiltren igen.

Den hemlige kocken

Bakom de snygga förpackningarna på färdigmaten döljer sig enorma mängder tillsatsämnen. Och bakom det småfula omslaget till Den hemlige kocken döljer sig en inblick i den livsmedelsindustri som ligger bakom dessa tillsatser.

Efter att ha läst Den hemlige kocken (sträckläst faktiskt) får jag erkänna att den är mer tänkvärd än jag hade förväntat mig.
Jag är visserligen inte särskilt förtjust i den närmast föraktfulla ton bokens författare, journalisten Mats-Eric Nilsson, lägger sig till med när han talar om vanliga människor som inte begriper bättre än att handla på storköp och äta snabbmat, och som dessutom är dumma nog att tycka det är gott. Jag tycker hans tendens att fördöma exakt alla tillsatser och all bearbetning av maten kan kännas lite väl tillspetsad och jag läser kapitlet om Chinese restaurant syndrome med viss skepsis.
Jag drar heller inte chockat efter andan när författaren "avslöjar" att färskpressad apelsinjos på tetra inte är färsk, att smörgåsskinkan är fullpumpad med vatten eller att light-grädden innehåller förtjockningsmedel. Jag förväntar mig nämligen inget annat.
Och det är där det sjuka i situationen slår mig.

I Den hemlige kocken tar Mats-Eric Nilsson upp sådant som matfusk genom historien, forskarnas okunskap om hur kombinationen av olika tillsatsämnen kan påverka oss, sockrets utbredning i den amerikanska vardagsmaten från sent 1700-tal till idag, hur "majonnäs" kan framställas billigt, utan fett eller äggula och hur livsmedelsföretagen gör allt de kan för att öka produkternas livslängd så de ska kunna ligga länge i butiken.

Ett kapitel handlar om konservindustrin och det är ett ganska fantastiskt citat som återges i en konservfrämjande kokbok från femtiotalet:
"Enär en helkonserv alltid varit upphettad, får stekta rätter, t ex köttbullar, kotletter och annat stekt kött på burk [!], en något annan karaktär än samma rätter hemlagade - de verkar vara kokta, vilket de ju också är. Det betyder inte, att de ej kan vara lika goda, de är bara något annorlunda, och det är ganska mycket en vanesak, vilket man tycker bäst om."
Det blir lite läskigt när jag inser att de tjocka reklambroschyrer som Nesté, Semper och Hipp envisas med att skicka till oss nu för tiden innehåller exakt samma argument som då: Burkbarnmaten är lagad under mycket mer kontrollerade former och innehåller garanterat alla nödvändiga näringsämnen på ett sätt som sällan är fallet med hemlagad barmat.
Det allra värsta är att man tar åt sig.

Jag är redan ganska duktig på att studera innehållsförteckningar för att kontrollera köttmängd, ursprungsland, bakdatum på bröd och så vidare. Efter att ha läst Den hemlige kocken kommer jag också att börja räkna ingredienser och kolla E-nummer.

Det bästa med Den hemlige kocken är att den underlättar just detta, att kolla E-nummer och innehållsförteckningar och att hitta bra alternativ.
I slutet av boken finns tabeller med alla tillåtna E-nummer och vad de står för, scheman över vilka inhemska produkter som finns vilken säsong och en uppräkning av producenter som säljer ekologiska och närproducerade varor.

Mats-Eric Nilsson, eller i alla fall hans förlag Ordfront, vill gärna att hans bok ska jämföras med Fast food nation av Eric Schlosser. Nu tror jag inte att den kommer att väcka riktigt så stor uppståndelse, men den är resultatet av ett riktigt bra initiativ, och den är värd att läsas.

Andra bloggar om: Den hemlige kocken, Recension, Livsmedelsindustri, Matfusk, Tillsatser

Fisk på annorlunda vis

Babsan har nyligen plockat ut den här fina fisken ur ugnen. Jag är stum av beundran och förundran.

Höstlöv

Jag heter Frida. Jag är 32 år. Jag sparkar i alla lövhögar jag går förbi.

Gorgonzolakyckling med spenatstuvad potatis och äppelmarmelad

Jag tycker att det är roligt att då och då utmana mig själv och min fantasi med att laga mat inom givna ramar. Ett sätt är att ge sig sjutton på att svänga ihop en trerättersmiddag av det som finns hemma, hur magert utbudet än ser ut vid första anblicken, ett annat är, har jag märkt, att laga barnmat - den får inte stekas bara kokas, ska rymma så mycket nyttigheter som möjligt, måste kunna mixas och får inte saltas och helst inte innehålla mejeriprodukter.
Ett trevligt sätt att utmana den kreativa kocken inom sig är annars att ställa upp i Cyberkocken. Som bonus får man också den lilla egotripp det innebär att se sig själv omnämnas på andras bloggar.

Den hår månadens givna ingredienser är kyckling, spenat, grönmögelost och äpple. En rätt som ligger nära till hands skulle vara en sallad, kompletterad med lite valnötter på toppen. Men här är det höst och gråmulna dagar, och då vill åtminstone jag ha varm mat.

Mitt bidrag blir i stället gorgonzolaspäckade kycklingfiléer som tillagas bekvämast möjligt i ugn. Spenaten får bli tillbehör genom att sätta smak på stuvad potatis, som ju brukar serveras till rätter med mycket sälta. I vanliga fall är det kanske rökt lax och isterband man tänker på i samband med den stuvade potatisen. Men gorgonzola är också salt, tänker jag.
Äpplena då? Våra vänner brukar servera hemgjord päronmarmelad till dessertost och det är en väldigt lyckad kombination. Då borde ju även äppelmarmelad och gorgonzola gilla varandra.

Resultatet blev nästan bättre än jag hade trott, och med några få justeringar kommer den här rätten att lagas fler gånger här hemma.

Såhär gjorde jag:

Gorgonzolakyckling med spenatstuvad potatis och äppelmarmelad

4 personer
Ugn 200 grader

Äppelmarmelad
4 äpplen
1 päron (totalt ca 450 g rensad frukt)
2 dl vatten
300 g syltsocker

Jag ville ha en lite lösare marmelad eftersom jag skulle ha den till mat. Ta mindre mängd vatten eller uteslut det helt om du vill ha en fastare konsistens på marmeladen.
Skala äpplena och päronet och skär bort kärnhusen. Skär frukten i tärningar och lägg den i en kastrull tillsammans med vattnet. Koka i ungefär en kvart. Tillsätt syltsockret och koka ytterligare fem minuter. Låt svalna ett tag och häll sedan upp marmeladen i en ren glasburk och låt den stelna i kylen.

Kycklingen
4 kycklingfiléer
gorgonzola
salt
peppar

Skär osten i stavar och stick en kniv rätt igenom varje kycklingfilé. Peta in osten i hålet efter kniven. Salta och peppra kycklingen och lägg den i en smord ugnsform. Sätt in i mitten av ugnen. Håll koll, så kycklingen inte är inne för länge, den får inte bli torr.

Spenatstuvad potatis
8 potatisar
1 påse babyspenat
1 msk margarin eller smör
2 msk vetemjöl
4 dl mjölk
salt
peppar

Skala potatisen, skär den i stora bitar och koka den.
Smält smör i en kastrull och rör ut mjölet i smöret. Vispa ner mjölken och koka upp. Låt koka i några minuter så såsen tjocknar och inte smakar mjöl. Salta och peppra.Vänd ner potatisen och spenaten i stuvningen.

Servera kycklingen med potatisstuvningen och äppelmarmeladen.
Ät och njut, för det blir riktigt gott.

I efterhand tror jag dock att det hade varit gott att svänga ner spenaten i en panna med lite smör och krydda på den en aning först. Då hade den nog framträtt tydligare i stuvningen.
Jag använde svartpeppar av gammal vana, men jag lutar mer och mer åt vitpeppar. I det här fallet tror jag vitpeppar hade fungerat snäppet bättre.
En krispig konsistens hade också höjt hela anrättningen. Den möra kycklingen, marmeladen och den mjuka potatisen hade mått ännu bättre i sällskap av en knaprig kontrast. Funderar på att göra någon form av strössel nästa gång.

Andra bloggar om: cyberkocken, kyckling, spenat, gorgonzola, äpple, utmaning

Höstmiddag

Om någon hade sagt till mig när jag var barn att det skulle komma en dag då jag blev lycklig av tanken på rotfrukter, så hade jag dömt ut den personen som skvatt galen. Kokta morötter var bland det absolut värsta jag visste, och den årliga primörfrossa som mina föräldrar envisades med var näppeligen någonting jag såg fram emot.
Nu har dagen kommit. Jag blir lycklig av tanken på rotfrukter.

Igår bjöd vi hit goda vänner för att fredagsslappa och för att få hjälp med att äta upp en skinkstek. Med en liten förrätt och en enkel efterrätt förvandlades steken till en trevlig höstmiddag med flera härligt höstiga rotfrukter representerade.

Vi började med en enkel sallad med spenat, rödbetor och fetaost.
Steken fylldes och ugnssteketes med katrinplommon och lite äpple och fick sedan sällskap av ett rejält potatismos, förstärkt med morot och rotselleri och smaksatt med timjan, bacon och rostad vitlök. Katrinplommonen och äpplena från stekformen fick ge smak åt såsen.
Som avslutning svängde vi ihop en favorit i äppeltider, den otroligt enkla fuskäppelpajen jag skrivit om här tidigare.



Honungskokta rödbetor med spenat och fetaost
4 personer

2-3 färska rödbetor
100 g fetaost
1 påse babyspenat
salt
honung
färsk timjan

Honungsvinägrett
0,5 dl rapsolja
1 msk honung
1 msk balsamvinäger
1 msk senap
salt
peppar

Koka de hela oskalade rödbetorna ca 10 minuter. Plocka upp rödbetorna, skala dem och koka dem i vatten med en klick honung och lite salt tills de är klara.
Blanda ingredienserna till marinaden.
Skiva rödbetorna tunt. Lägg spenaten på ett uppläggningsfat med rödbetsskivorna ovanpå. Ringla över vinägretten och smula över fetaosten. Avsluta det hela med några väl placerade timjansrankor.


Plommonfylld skinkstek med plommon- och äppelsås
Potatis och rotsaksmos med rostad vitlök, bacon och timjan
4 personer
Ugn 175 grader

1 kg skinkstek
torkade katrinplommon
1 äpple
salt
vitpeppar

3 dl matlagningsgrädde
1 msk kalvfond
ev lite vatten


8 normalstora potatisar
1 morot
rotselleri motsvarande 1 potatis storlek
2 dl mjölk
75 g smör
5 vitlöksklyftor
1 pkt bacon
salt
peppar

Putsa skinksteken om det behövs. Stick in en lång kniv i stekens ena kortsida och hela vägen igenom steken så du får en "tunnel" för katrinplommon.
Dela katrinplommonen i lite mindre bitar och krydda dem med salt och vitpeppar. Fyll steken med katrinplommon, men se till att du får en näve över.
Kärna ur äpplet och skär det i bitar.
Salta och peppra steken runt om och lägg den i en smord ugnsfast form. Lägg äppelbitarna och resten av katrinplommonen runt om.
Stek i mitten av ugnen i ca 1,5 timme. (Innertemperaturen för skinkstek ska vara 80 grader enligt Vår kokbok, men tänk på att inte placera termometern mitt i plommonfyllningen).
Ta upp steken ur formen, slå in den i folie och lägg den åt sidan.

Ta vara på de ugnsstekta plommon- och äppelbitarna, och eventuellt lite av skyn från formen och lägg dem i en kastrull. Slå över matlagningsgrädden och vispa ihop allt så gott det går. Tillsätt lite fond och låt såsen koka ihop en aning. Sila såsen och smaka av med salt och peppar.

Skala och koka potatis, morot och selleri och koka dem. Rosta vitlöksklyftorna hela i ugnen. Strimla baconskivorna och stek dem krispiga i en stekpanna.
Pressa ner de färdigkokta och avångade rotfrukterna i en kastrull med potatispress. Värm mjölken och smöret och vispa ner i moset med elvisp. Salta och peppra. Rensa bort hårda skalbitar från vitlökarna och vispa ner vitlök, timjan och bacon som du smulat sönder med handen. Smaka av med mer salt och peppar om det behövs.

Servera steken i skivor tillsammans med såsen och moset. Gelé är gott till.

Andra bloggar om: höst, rödbetor, rotfrukter, stek, potatismos, lycklig

En bulle

En enda kanelbulle, en välrullad och god, blev det idag på kanelbullens egna dag.

Barnvagnssoppa

Så länge jag har tänkt att gå på soppteater. Idag blev det av. Men det var inte vilken vardagssopptetater som helst, utan barnvagnssoppteater. Omkring en miljard barnvagnar med tillhörande barn och förälder samlades längst ner i Kulturhuset. Sedan hängde barnvagnarna lite utanför toaletterna i en timme, medan föräldrarna, och till viss del barnen, avnjöt dels en föreställning baserad på Povel Ramel-melodier, dels en kall sparrissoppa.

Den kalla soppan var välsmakande och får plus för att den innehöll tydliga bitar av färsk grön sparris. Tyvärr var den inte särskilt mättande ens med creme fraiche-klick, bröd, kaffe och den lilla kokosboll som också ingick. Och en tunn soppa är inte den mest idealiska kosten när man har en rörlig, nyfiken snart sju månader gammal bebis med långa armar i knät - även om mat som kan ätas med en hand uppskattas.

Skedmat är förstås också praktiskt när man hellre tittar på scenen än på tallriken. Och framför allt sista numret - Ta av dig skorna - var värt all uppmärksamhet som den ätande, jollrande, bärande, krypande, kaffedrickande publiken kunde uppbåda.

Vi kompletterade soppsörplandet i efterhand med en liten tallrik från salladsbuffén uppe på Panorama. Det visade sig vara ett gott, lagom litet och, inte minst, någorlunda hälsosamt alternativ till de stora mackor, kakor och lunchtallrikar som annars står till buds.

Bäst med café Panorama just nu är dock Jan Stenmark-utställningen på vägen upp.

Andra bloggar om: soppa, teater, barnvagnar, sallad, jan stenmark

Matbröd med nötter

E bakade matbröd igår. Hela lägenheten doftade hemtrivsel och vi fick ynnesten att avsluta dagen med varsin ångande skiva hembakt glädje med smör och lagrad ost.
Brödet vi smakade var ett matbröd med nötter som nu ligger säkert inpackat i frysen. Idag har jag i stället njutit av otaliga skivor av det enkla lantbröd jag skrivit om tidigare. E slog nämligen till med storbak, så nu har vi frysen full.

Matbröd med nötter*
2 limpor
Ugn: 200 grader

0,5 paket jäst
1 tsk salt
2 tsk honung (flytande honung är praktiskt)
4 dl vatten, fingervarmt
4 dl rågsikt
4 msk neutral matolja
200 g hackade nötter (E använde hasselnötter och valnötter, det blev gott)
5-6 dl vetemjöl
smör till formarna

Smula sönder jästen i en bunke. Tillsätt salt, honung och en skvätt av det fingervarma vattnet och rör tills jästen har löst sig. Häll ner resten av vattnet och rågsikten. Blanda och låt vila ett par minuter.
Hacka nötterna eller krossa dem i en ren handduk. Rör ner olja, nötter och vetemjöl och knåda degen lätt i bunken. Låt jäsa under handduk i en timme.
Smörj två brödformar med smör.
Dela degen i två delar när den har jäst färdigt. Knåda varje del lätt, forma till en limpa och lägg i brödform.
Grädda de två bröden i mitten av ugnen i ca 30 minuter. Kontrollera bröden noga innan du tar ut dem, våra bröd var väldigt degiga efter 30 minuter och behövde ganska mycket mer tid i ugnen innan de var klara.

* Originalreceptet kommer från boken Kärlek, oliver och timjan. Där heter brödet Johns valnötsbröd och innehåller inga andra nötter än valnötter.

Andra bloggar om: bak, matbröd, njutning

Blir man tjock av kokböcker?

Jag klarar inte av att läsa kokböcker, receptbloggar och mattidningar när jag är hungrig. Alltså måste jag äta något litet först. Och är jag händelsevis inte hungrig när jag börjar mitt läsande, då känner jag mig strax väldigt sugen och svulten efter bara en handfull matfotografier. Och då måste jag kanske äta något litet efteråt, för att sen orka laga till det goda som jag läste om.
Att konsumera matlitteratur innan sovdags är det inte tal om, vem kan sova i ljudet från en skrikande mage?

Sömnbrist och onödigt småätande är inte bra för hälsan över huvud taget. Farorna lurar innanför dörrarna till det beskedliga lilla kokboksskåpet i hallen. Och dörrarna står ofta på glänt...

Trivsel

Idag fick vi äta lunch med familjens egen Elisabeth på Östgötakällaren, barnvagnsovänligt som tusan men trevligt ändå. Nu står E i köket och bakar kanelbullar och lantbröd. Jag ska tänka på snittar och får för omväxlings skull kalla det för jobb. Gangster-A hjälper till på sitt eget vis med, än så länge, glada tillrop.