Läget är allt

Lika god kebab som vi har i Årsta, lika läskiga är hamburgarna. Likt förbannat äter vi dem med en dåres (o)regelbundenhet, minst tre, fyra gånger om året.

Den största dåren är oftast jag, när jag är apat-hungrig, det är sent på kvällen, och jag gnälligt har stått i köket i en kvart och håglöst öppnat kylen, frysen och skafferiet om och om igen, utan att hitta något som jag gitter äta.
Beslutet att ta till burgarna är alltid motsägelsefullt och förknippat med viss vånda. Innerst inne vet jag ju att min tanke på den där lagom syndiga burgaren med god dressing och sin speciella gatukökssmak inte har mycket gemensamt med den småvissna och på sin höjd löksmakande ursäkt för köttfärs i bröd som jag kommer att ta med mig hem. På väg till kiosken överväger jag alltid att gå till snabbköpet och köpa bröd eller nåt annat smart i stället. Och flera gånger har jag faktiskt samlat kraft och gått förbi, ibland hela vägen till kebaben.

Idag gjorde jag inte det. E åt chorizoburgare, jag åt en vanlig. Nu är "varför" och "aldrig mer" tankar som ligger nära till hands.
Tills nästa gång.
Den fördömda hamburgerkiosken ligger ju så attans nära.