Det är bara oktober en gång om året

Tänk om en vacker dag hon blåser opp sig så hon spricker...

Lunchen igår var förlagd till Clas på hörnet på Surbrunnsgatan. Miljö: lantligt gammeldags mys mitt i stan. Meny: husmanskost modell lyx.
Jag åt Värdshusets sill- och strömmingstallrik med Västerbottenost till förrätt. Den lilla versionen. Den bestod av fem sorters sill samt strömming konstfärdigt upplagt på en tallrik (varje sillbit var dekorerad för sig!), en skål med potatis och ett fat med knäckebrödstrianglar och två halvcentimetertjocka västerbottenbitar. Jag undrar hur den stora silltallriken ser ut.

Icke desto mindre lyckades jag äta upp det mesta av min bräckta rimmade oxbringa med skånsk potatis också. När jag såg den gräddstinna potatisen var jag ganska tacksam över att jag inte valt Pytt Bellman som huvudrätt.

Innan maten kom in serverades vi hembakt bröd och sallad med senapsstark dressing. Och maten kryddades med pikanta påståenden om att Clas på hörnet var ett välbesökt tillhåll för vänsterprasslare.

Med en sådan lunch hade det kanske varit på sin plats med ett lättare kvällsmål. Men icke. Östgötakällarens burgare med brieost och bacon (kan någon förklara för mig varför den står bland de mindre rätterna på menyn?) sköljdes friskt ner med en stor, söt oktoberbier innan vi gick för att se Bill Murray leta efter sin son på Victoria.
Bäst att passa på. Det är ju bara oktober en gång om året.