Den goda maten

De flesta år äter man ett par julbord innan det är dags för det riktigta, på självaste julafton. Ibland är det nästan risk för att man hinner tröttna på sillar och skinka innan julen ens börjat.

Mina julbordsvanor brukar vara ungefär såhär: Våra vänner bjuder på julfest, E:s jobb har någon form av julbord och mitt gamla jobb fixar ett.

Men som föräldraledig egenföretagare bjuder inte jobbet på julbord direkt. Våra vänner har nyss fått barn och åtminstone tillfälligt lagt ner det där med julfester, och E:s jobb bjöd på julbord. För vuxna. Eftersom vi befinner oss i konstant barnvaktsbrist så fick alltså E gå medan jag och gangstern stannade hemma.

Det var alltså inte utan viss förväntan jag såg fram emot julaftons överflöd av kalkon, revbensspjäll, sillar, lax, rödkål, brunkål, ostar och allt vad där var. Synd bara att jag blev magsjuk...

Den ljusa sidan av saken är att jag förmodligen inte lägger på mig så mycket som brukligt den här julen.

Nu ska jag med största försiktighet försöka pilla i mig lite lutfisk. Önska mig lycka till.

Salt älg kom i form

I dessa färsskandalomsusade dagar skadar det inte att ha lite älgfärs hemma. Det hade vi och slog till på en färsversion av ett lyxigt älgfilérecept med timjan och ginspetsad messmörssås.
E stod vid spisen och hans pannor och grytor spred förföriska dofter i hela lägenheten. Vi var rejält hungriga när vi äntligen fick sätta besticken i älgen. Och OJ! vad salt det var...

Ett missat à och en liten tankevurpa gjorde att E räknade fel. Han trodde det ursprungliga receptet gällde 175 gram kött, och multiplicerade således salt- och pepparmängden lydigt för att gälla närmare 500 gram färs. Dessvärre gällde ursprungsreceptet fyra filébitar à 175 gram, alltså 700 gram kött...

Fattiga och snåla, och med en konstant ovilja över att slänga mat gav vi biffarna en andra chans. Potatisgratäng blev lösningen. Biffarna smulades ner i en form tillsammans med stora mängder potatis, purjolök, mjölk och absolut inga kryddor och definitivt inget salt, förutom i form av lite ost på toppen. Resultatet blev över förväntan, med tomatsallad till.

Rimmat till jul

För länge sen skrev jag att jag skulle på Thanks giving-middag och äta kalkon. Det var jag också, och kalkonen var fantastisk. Den kloka Blomenska värdinnan hade tagit sig tid att rimma den innan den stektes, och köttet var både mört och saftigt och inte det minsta torrt.

I DNs söndagsbilaga tipsar Jens Linder med fler om hur man kan tillaga julkalkon. Men inget av tipsen går ut på att förbereda kalkonen genom att rimma den. Det är ett bra tips.

Jag ska vara trendig och äta kalkon i jul. Men det betyder inte att jag inte ska äta skinka. När många samlas till jul, som i år hos min makes släkt, får tillresta importera sina favoriter till julbordet helt enkelt. Kalkonen är det en svåger som vill ha med. Och jag klagar inte.

Gangsterns mor- och farföräldrar, fastrar, moster och morbror är utspridda över hela landet. Varken jag eller min man bor i närheten av våra föräldrar. Men det är vuxna barn som har mycket kontakat med sina föräldrar som blir självständiga, skriver hopkokssidan Allt om barn i en rewrite på en utländks webbnyhet.
"de som har ett nära förhållande till sina föräldrar är ekonomiskt självförsörjande i högre grad, har ett stabilare yrkesliv, känner sig mognare och har oftare seriösa förhållanden"
Kan det kanske ha att göra med att de som bor kvar i samma håla där de växte upp börjar jobba när de är arton, förlovar sig med sin gymnasiekärlek och skaffar barn när de är 22?
Medan de som väljer att plugga mycket riktigt inte blir självförsörjande förrän nånstans efter 25.

Man skulle kunna tycka att Expressen, DN, Mama, Vi föräldrar, Family Living och Vi föräldrar Gravid tillsammans skulle kunna uppbåda någon slags förmåga att reflektera över vad de skriver, och kanske rentav tillföra något till sina rewrites. Sa hon surt.

Nä, nu får jag äta en pepparkaka så jag blir snäll.

Jodå jag lever

Jag lever och har, bortsett från en och annan nysning, även hälsan. Dock inte tack vare lunchen jag åt igår. Den biff Rydberg som Bohem hade mage att servera tror jag INTE att restaurangen på andra sidan gatan varit glada att se sitt namn på. Små sega köttslamsor, feta potatisbitar (gräddstuvade?) och en så finhackad och messtekt lök att den bara blev en smet. Bristen på kryddor skapade en helhet så oaptitlig att inte klicken med senapsgrädde hade kunnat rädda den, ens om den smakat senap.

Jag brukar gilla Bohem och har ätit mången trevlig lunch där. Mitt bordssällskaps sjötunga med saffranssås såg lika fin ut som maten brukar göra. Men min mat var nog det sämsta som serverats där någonsin, och förhoppningsvis det sämsta som någonsin kommer att serveras där. En miss av hundra får man ta. Jag kommer att gå dit igen.

Rimmad oxbringa med senapssås och gröna bönor

Att man äter rimmad oxbringa så sällan är verkligen ett mysterium. Köttet blir fantastiskt sönderfallande mört och ljuvligt gott. Och tillbehören behöver inte vara det minsta komplicerade för att skapa en festmåltid.

Rotmos och/eller pepparrot är väl klassiska tillbehör till bringa. Vi åt den i stället med kokt potatis, gröna bönor och en persiljekryddad senapssås gjord på kokspadet.

Bringan ska koka länge, men den är extremt lättlagad, och väl värd att vänta på. Vi köpte en färdig, nätad bringa. Bara att stoppa i kastrullen.

Rimmad obringa med senapssås och gröna bönor

6-8 personer

1 rimmad oxbringa på drygt 1 kg
vatten
2-3 morötter, skalade och skurna i grova bitar
1-2 gula lökar, skalade och skurna i bitar
ca 10 hela vitpepparkorn

dijonsenap
ev "vanlig" senap
en skvätt mjölk
hackad persilja, färsk eller fryst
salt
peppar
maizena att reda av med

gröna bönor, haricots vertes
olivolja
flingsalt

Koka upp vatten i en stor kastrull. Lägg sedan bringan i en annan kastrull och häll det kokheta vattnet över den så den täcks.
Släng ner lök, morot och pepparkorn.
Koka upp och sjud bringan på svag värme i ca 2,5 timme, tills kötter är riktigt mört.

Ta ett par skopor av kokvattnet och häll i en mindre såskastrull. Häll i lite mjölk och vispa ner en rejäl klick dijonsenap och ev. en mindre klick vanlig senap för att få lite mildare, sötare smak.
Krydda med persilja, salt och peppar. Koka upp såsen, men var försiktig så den inte bränner fast. Red med maizena till önskad tjocklek.

Tillaga bönorna. Salta med flingsalt och ringla över olivolja.

Skär bringan i skivor och värm eventuellt på den litegrann. Servera med såsen, bönorna och kokt potatis.
Öl är gott till.

Förkylningsyra

Förkylningar är trista saker. Man blir orkeslös och maten smakar tråkigt. På den ljusa sidan är att den milda osten (svecia om jag minns rätt) jag köpte i ett ryck av "jag vill inte fastna för enbart smakstark ost" är så tråkigt trist redan som den är. Så man kan lika gärna passa på att äta den när man inte känner någon smak. Och den vill aldrig ta slut så jag kan köpa en ny ost. Jag tänker västerbotten, vällagrad prästost, brännvinsost eller cheddar...

Köp en billig, äcklig ost så räcker den länge är ett skämtsamt spartips från mitt föräldrahem. Den stackars svecian är ínte alls äcklig på något vis, bara lite smaklös. Märkligt då hur ett par skivor gurka, som ju inte heller smakar någonting särskilt, på smörgåsen gör den helt ok.
Två minus gör ett plus, kanske även i smaksammanhang?

Ett stort minus är det falska mögel som mindre nogräknade salamitillverkare (läs Tulip genom danska Göl (orkar inte hitta danskt ö)) sveper in sin "italienska salami" i.
Efter att ha läst "Den hemlige kocken" så är charkavdelningen en prövning. Den enda riktigt godkända skinka jag har sett är parmaskinka, som bara innehåller skinka och salt, och hur mycket jag än gillar parma så är det inte det jag vill ha på mina grova frukostmackor.
Detta har lett till en "jag blundar och hoppar"-mentalitet hos mig där E håller upp säg en dansk italiensk salami och jag säger, ja vad fan.
Sen står jag där med en urgod gryta med plastlika bitar i, då ytan på salamin visar sig vara gjord av collagen.
Intressant är att Tulips kundansvarige är väldigt tillmötesgående och tar reda på saker hon inte vet. Intressantare är att hon jobbar på ett charkföretag och ändå inte har en aning om att det brukar vara mögel på italiensk salami ("nämen, det är ju farligt!") eller att hon verkar vara intresserad av salami över huvud taget ("jag har ju sett dem hänga där i affären, men jag brukar inte köpa").

Ett stort plus är att min förkylning nu börjar släppa och att jag är bortbjuden på thanksgiving-middag med sötpotatispaj och allt idag.

Kärlek

Rimmad oxbringa som faller sönder på tungan.

Recept kommer.

Fly mig en gris

Fly mig en gris så jag kan laga Per Morbergs dallrande möra revbenssida (Per Morbergs recept, jag vill inte åt kapten Viggos lekamen). Tv4 sjabblar tyvärr inte bara med kockens namn utan även med recepten just nu, men la la la la la vad det såg härligt ut.

Jag har fortfarande inte sett ett helt avsnitt av det grovhuggna matsnickarprogrammet, men konstaterar att "Vad blir det för mat" klart leder tv-ligan över doppade fingrar och slickade slevar. Några numrerade smakskedar är det inte tal om. Kanske mindre härligt. Man får anta att det inte gick till riktigt på samma sätt i Café Operas kök när det begav sig.

På tal om hygien så får jag av kommentarerna att döma ta och skaffa mig en mikrofibertrasa.

Jag är tafflig

Veckans Taffel-brev har dumpit ned, och jag känner mig ovanligt tafflig. Jens salamigryta åt jag på tjejmiddag i lördags och salami och högrev väntar i kylen på att bli ännu ett kok, kummin inhandlades i förrgår, min man har redan tvingats lyssna på redogörelser för Gittos 300-minutersägg och Kinnas recept, och framför allt kavringen, har jag tjatat om sedan jag köpte boken.

Note to self

Om en liggande flaska rapsolja har fastnat bakom ett kilo oxbringa i kylen, försök inte dra loss flaskan så att korken lossnar och du får en liggande, öppen flaska rapsolja som sitter fast.

Undrar om golvet, kylen och frysen någonsin blir fettfria igen.