Jag är egentligen ingen stor älskare av räksallad, men en hästräka utan räksallad är helt enkelt ingen hästräka. Söndagens bakfyllehungriga besök på Torsångs café hade kunnat sluta i panik. Men gustafskorven och ägget fick sällskap av en vikarierande rödbetssallad på rågbrödet. En hästbeta? Det gick bra det med.
Jag har fortfarande inte varit på Gooh själv. Men tack vare Erik på jobbet har mina Gooh-kunskaper ändå förbättrats. Nu vet jag till exempel att maten man köper inte är akut färskvara, som jag trodde, utan den håller ganska länge. Dessutom piper den för att tala om när den är färdigmicrad!
Väldigt spännande tyckte vi och stod som fastnaglade framför micron alla fyra minuterna som matlådan snurrade runt därinne.
Min Att-göra-lista börjar bli lång. Inte nog med att jag inte köpt mat på Gooh, jag har heller inte besökt Chez Albert än. Det närmaste jag har kommit är att gå förbi ett söndagsstängt Delicatessen chez Jean Yves. Ja och sen har vi ju Stockholms chokladfabriker som väntar på besök, brunch på Hasselbacken som ska klaras av, middag på Oaxen... Tur att jag inte har nån deadline.
Tidningen Allt om mat påverkade min matlagning mycket negativt idag.
För hade jag inte suttit och bläddrat i Allt om mat så hade jag inte glömt bort pastan och då hade den inte blivit alldeles överkokt och läskig...
Jag har inte lagt ner bloggandet. Bara haft lämningsvecka på jobbet.
Uppdatering:
Fetaost måste numera tillverkas i Grekland för att få kallas feta. Det betyder att vi som bara köpt grekisk feta förut också inte behöver läsa lika noga på paketen.
Äggula får, ja, nej, jo fortfarande ätas rå till pytt i pannan.
Wallenbergare finns fortfarande på var och varannan fredagslunchmeny
Har en svag och obekräftad känsla av att inälvsmat är på väg uppåt.
För övrigt kan jag dela med mig av min nyvunna kunskap: En "Turducken" är en urbenad kalkon fylld med en urbenad gås som i sin tur är fylld med en likaledes urbenad kyckling. Tillagningstid: minst några dagar varav omkring 13 timmar i ugnen. Kanske något att trotsa fågelinfluensan med?
Så var man medlem i Norrmalms biljardklubb.
Självklart går man dit för att spela och inte för att äta i första hand, men jag kan ändå avslöja att nachosen varvas med ost, det är alltså inte bara ost ovanpå.
Tänk om en vacker dag hon blåser opp sig så hon spricker...
Lunchen igår var förlagd till Clas på hörnet på Surbrunnsgatan. Miljö: lantligt gammeldags mys mitt i stan. Meny: husmanskost modell lyx.
Jag åt Värdshusets sill- och strömmingstallrik med Västerbottenost till förrätt. Den lilla versionen. Den bestod av fem sorters sill samt strömming konstfärdigt upplagt på en tallrik (varje sillbit var dekorerad för sig!), en skål med potatis och ett fat med knäckebrödstrianglar och två halvcentimetertjocka västerbottenbitar. Jag undrar hur den stora silltallriken ser ut.
Icke desto mindre lyckades jag äta upp det mesta av min bräckta rimmade oxbringa med skånsk potatis också. När jag såg den gräddstinna potatisen var jag ganska tacksam över att jag inte valt Pytt Bellman som huvudrätt.
Innan maten kom in serverades vi hembakt bröd och sallad med senapsstark dressing. Och maten kryddades med pikanta påståenden om att Clas på hörnet var ett välbesökt tillhåll för vänsterprasslare.
Med en sådan lunch hade det kanske varit på sin plats med ett lättare kvällsmål. Men icke. Östgötakällarens burgare med brieost och bacon (kan någon förklara för mig varför den står bland de mindre rätterna på menyn?) sköljdes friskt ner med en stor, söt oktoberbier innan vi gick för att se Bill Murray leta efter sin son på Victoria.
Bäst att passa på. Det är ju bara oktober en gång om året.
Lunch idag: couscous, grönsaksgryta, annan grönsaksgryta, sallad, marinerad kronärtskocka, mergez, lammstek, kyckling, hoummos, stark sås, liten pirog och förmodligen något mer. Allt konstfärdigt ihopblandat på samma tallrik och uppätet vid ett mosaikbeklätt bord hos La Gazelle. Där kostar lunchen numera 70 kronor men då ingår dricka till de gigantiska portionerna. Dessertdisk har de skaffat också.
Lunch i morgon: med redaktionen på hemligt ställe. Spännande.
Jag är ingen stor dessert- eller kakälskare. Men den här efterrättskakan är så god att den bara måste spridas. Den är inte för söt, och serverar man den dessutom i "snittformat" som jag gjorde på festen här om sistens, så blir den heller inte så där läskigt mäktig som kakor kan vara ibland. Dessutom är den väldigt enkel att göra.
Du gräddar helt enkelt en snabbt ihoprörd chokladsmet i ugnen och brer sedan över en lika snabbt ihopvispad gräddsmet uppepå. Sedan stoppar du härligheten i frysen ett tag. Resultatet blir ett slags vuxen glasstårta.
I originalreceptet, som kommer från en Allt om mat från 2001, står det givetvis whisky, annars blir det ju ingen riktig Irish coffee. Men jag har gjort den en gång med nån slags turistinköpt Baileys-kopia. Vilket som funkar bra. Ska du experimentera med spriten (i kakan) bör du dock hålla dig åt whisky eller chokladhållet för att vara på den säkra sidan.
Frozen Irish coffee
Ugn: 175 grader
Botten:
250 g mandelmassa
2 äggvitor
2 msk kakao
Fyllning:
4 dl vispgrädde
2 msk pulverkaffe
1 dl florsocker
2 äggulor
2 msk whisky
Riv mandelmassan och blanda den med äggvitor och kakao. Bred ut smeten i en smord och bröad kakform, helst en med avtagbar kant. Grädda i nedre delen av ugnen i ungefär en kvart. Ta ut och låt svalna. Lossa kakan från formens botten (det glömmer alltid jag) och lägg tillbaka den i formen igen.
Vispa grädden med kaffe och florsocker tills den är riktigt tjock. Vispa ner äggulorna och whiskyn. Bred ut smeten på kakbottnen och täck allt med plastfolie. Skjuts in i frysen och vänta i fyra timmar eller mer.
Ta ut din vuxenglasstårta, ta av plasten, ta bort kanten, lägg upp kakan och skär den i bitar.
Dekorera med kaffebönor doppade i choklad, kakao eller gör som jag, glöm bort dekorationen och servera kakan som den är.
Ät!
Eftersom det är sprit i så smälter glassen ganska snabbt. Så ska ni inte äta upp hela glasstårtan på en gång så kan det vara klokt att stoppa tillbaka den i frysen när alla har tagit sin första bit.
- En ny sorts ätstörning, sa Göran på jobbet när jag berättade att jag hade lagat både fransk löksoppa och tomatpasta dagen innan, bara för att äta hemkörd thaimat.
Löksoppan och tomatsåsen, och senare även en rejäl köttgryta, var följden av att jag satt på stora mängder hackad lök, skurna tomater och tärnat kött. De var i sin tur följden av det utförda knivtestet.
Andra efterdyningar från testet är att jag numera är förälskad i en tretusenkronorskniv och känner ett stort sug efter magentlister, slipstenar och knivställ.
Listan över länkar här intill kommer att växa inom kort. Jag har hittat flera matbloggar som jag inte hunnit lägga till än och bloggandet sprider sig dessutom i bekantskapskretsen.
Men inte nu, nu ska jag sova. Och till skillnad från igår så har jag faktiskt bara druckit mineralvatten ikväll, så i natt planerar jag att sova bra.
