Taj Rasoi var namnet på den indiska resaurangen vi besökte igår. Alla var förtjusta. "Maharaja's choice" som det står på skylten.
Servicen var lika varm som temperaturen inne i lokalen. Och maten var riklig och god. Och snygg. Ta bara en sån sak som rosafärgat ris.
Södra vägen 11, mitt emot Heden i Götlaborg, för den som vill trotsa värmen.
Annars är det bara en sak som gäller just nu - vattenemelon. I love vattenmelon.
Semestern började hos farmor i Jönköping. Min översnälla farmor hade stått och rullat köttbullar bara för att jag skulle få det på frukostmackorna.
Sandstranden mitt i centrala Jönköping har varit räddningen i värmen. Annars rekommenderas piren. Flera små restauranger vid Vättern, där sommarkänsla och sjödoft mer än väl kompenserar att maten inte alltid är jätespännande. Min och farmors halstrade gös kunde annars gott ha smakat mer och haft bättre yta, men E verkade nöjd med sina rökta räkor.
Nu väntar Göteborgs påstått bästa indiska restaurang. Och sedan välbehövligt kall öl på en uteservering.
Gött mos!
Tjuvjakt, spaning efter plånbok, polisingripande och tonfisk. Det var ingredienser i dagens lunch, som blev ganska mycket mer dramatisk än vanligt.
Jag och tre arbetskamrater satt i godan ro och smalt bort i värmen på Link Bars uteservering när en man bakom mig plötsligt sa "Vet du om att din väska är öppen". Jag tittade ner och såg att min noga stängda väska faktiskt var öppen, och konstaterade snabbt att min plånbok saknades. Lika snabbt hade den "varnande" mannen försvunnit.
- Han grävde i din väska, ropade en gentleman (Otto skulle det visa sig) från sin cykel och pekade mot Drottninggatan.
- Spring efter honom! ropade de andra lunchgästerna.
Sagt och gjort.
Jag och min kollega Patrik rusade iväg efter mannen, med Otto som vägvisare och vittne.
- Han sprang in här, sa Otto och pekade på en port bredvid bankomaten vid Folkets hus.
Patrik ringde polisen medan vi och mina två andra arbeskamrater som hunnit i fatt oss, höll vakt.
Plötsligt kom en lång man ut från porten med raska steg. Han talade högt i en mobiltelefon och försökte se väldigt upptagen ut. Det var tjuven.
- Hördu du, tog du min plånbok? sa jag.
- Vafan, varför anklagar du mig, skrek tjuven. Visitera mig då så får du se om jag har nån plånbok.
Jag hade ingen större lust att kroppsvisitera honom och han slank iväg. Men Patrik och co följde efter hack i häl. Under tiden skrev jag upp Ottos mobilnummer. Mina händer skakade faktiskt, så jag antar att jag var gansak tagen av hela händelsen. Sedan började jag spanande gå upp för alla trappor i porten och rycka i alla tänkbara dörrar och elskåp, även om hoppet om att få tillbaka min plånbok var svagt.
Tjugo minuter senare satt vi åter igen på Link Bar. Vi hade fått ny mat framför oss, eftersom den gamla inte var så fräsch längre. Tjuven hade bett så mycket om ursäkt för sitt beteende och åkt iväg i en polisbil och min plånbok låg åter igen tryggt i väskan.
Hur gick det till?
Jo, medan jag höll på att leta som bäst efter plånboken ringde min kollega och sa att polisen hade tagit fast tjuven och stog med sin bil vid nergången till Hötorgets T-bana. Jag sprang dit (fin jogging- och trappklttringstemperatur idag), lämnade rapport och rätt vad det var kom en polis ut ur bilen och sa att tjuven hade erkänt och berättat var min plånbok låg någonstans.
Det visade sig att mina kollegor följt efter tjuven ner i T-banan, hoppat över spärrarna efter honom och just som de sprang över perrongen så kom polisen fårn andra sidan och haffade honom.
Slutet gott, allting gott. Till och med tonfisksalladen fick godkänt. Och stort plus till personalen på Link Bar, som fixade ny mat åt oss efter tjuvjakten. Ibland har man rejäl tur.
Ps, bilden föreställer mig, polisen och en arbetskamrat. Tjuven är inte med på bild.
Under mitt senaste glädjebubblande besök på Hötorgshallen hittade jag en brunaktig vitlök. Den visade sig vara rökt, och nu ligger den i en skål i mitt kök. Men vad ska jag göra med den?
Den har en god rökt doft, men när jag testade att pressa en klyfta i lite smält smör för att provsmaka med en färskpotatis så smakade den sorgligt nog mest som helt vanlig vitlök.
Vitlök med röksmak borde smaka fint i en chili con carne. Men det är inte riktigt säsong.
Har ni några kreativa förslag?
När jag jobbade som pubvärd i Uppsala under en termin gick vi ofta och åt lunch på fiskrestaurangen som lång längst in i saluhallen. Det var framför allt fiskburgarna som drog.
Nu har saluhallen brunnit ner och byggts upp igen, så jag kan faktiskt inte svara på om fiskrestaurangen finns kvar. Men fiskburgarna lever i alla fall vidare hemma hos oss.
Idag kom de väl tillpass. Min gamla pub-kollega var här med sin familj. Lilla Sofia sov tyvärr hela kvällen, så henne fick jag inte träffa. Men vi andra åt fiskburgare och "äppelpaj" på balkongen.
Ursprungligen brukade jag göra dem med torskfilé, men eftersom torsken håller på att fiskas ut så gör jag dem numera med sejfilé i stället. Det blir också gott och det är dessutom billigare.
4 portioner
Burgare:
4 bitar färsk sejfilé
1 ägg
ströbröd
salt och peppar
hamburgerbröd
Dressing:
gräddfil
majonnäs
hackad rödlök
pressad citron
dill
hackad smörgåsgurka
salt och peppar
Tillbehör:
citronklyfta, salladsblad och skivor av rödlök, tomat och smörgåsgurka.
Blanda ingredienserna till dressingen och ställ den kallt så den får smaka åt sig lite.
Skär en citron i klyftor och skriva rödlök och tomat.
Panera fiskefileerna i ägget och ströbrödet. Salta och peppra (det glömde jag tyvärr) och stek gyllenbruna i smör. Stek även bröden i stekpannan eller rosta dem lätt i ugnen så att snittytan får lite färg.
Lägg sallad och övriga tillbehör lite snyggt på tallrikarna. Klicka dressing på brödens underdelar, lägg på fisken och toppa med locken. Servera med klyftpotatis.
Färska lammkorvar, rökt vitklök, nybakt bröd, lyxig chokladtryffel, musslor... Tunga lådor, blåkläder, styckat kött och ren lyx samlade under ett tak.
Saluhallar gör mig glad. På riktigt. Så fort jag ställer mig i rulltrappan ner till Hötorgshallen stiger humöret. Jag behöver inte ens köpa något. Det räcker att gå runt och titta. Frestas av en del, undra över annat.
Är själva hallen en vacker gammal byggnad, som den i Göteborg, gör det förstås bara saken mycket bättre.
Det är någonting med bemannade diskar. Kanske ligger det kvar sedan barndomen, då höjdpunkten i butiken var när man fick smaka en skiva ost. Jag vet inte. Men jag när en liten romantisk dröm om att få jobba bakom en sån där disk. Skoja med kunderna, tipsa om det fina renköttet och berätta om kryddningen av strömmingslådan.
Tyvärr är det alldeles för sällan jag tar mig tid att besöka en saluhall. I stället söker jag midre kickar i delikatessdisken på Hemköp i city och på Ica Kvantum i Kungens Kurva.
Vem kom egentligen den befängda idén att folk hellre vill äta gigantiska, vattenpumpade kycklingfiléer som är i det närmaste sladdriga i konsistensen, hellre än vanliga, mindre och fastare filéer som faktiskt smakar någonting?
Hm, lät nästan som ett inlägg i plastikkirurgidebatten. Och varför inte. Heja naturliga varor som inte pumpats upp med saltlösning. Bröst som bröst :-)
Aftonbladet skriver om en 22-årig brittisk kvinna som fick operara bort gallblåsan efter att ha ätit 15 påsar chips om dagen i tre års tid och inget annat. 15 påsar! Det blir nära 16 500 påsar chips totalt.
Undrar hur hennes andra värden såg ut. Och undrar hur länge man kan hålla på att äta en enda sak innan man dör av näringsbrist? Men mest undrar jag om tjejen med chipsen bara åt samma sorts chips hela tiden. Och i så fall, vilken sort?
Några maträtter andas sommarminnen mer än andra. I mitt fall är det maten som vi åt på Djursvik, en gård vid Båven, som goda vänner till mina föräldrar äger. Där var vi många semestrar.
Till luncherna trängde både familjen Andersson-Håkansson och familjen Karlsson ihop sig, tio personer runt bordet med blåvitrutig vaxduk i det gamla köket på Djursvik. Då åt vi cornflakes och kall filmjölk i skålar med blå kant, med fötterna dinglande från den skurade kökssoffan. Och genom köksfönstret över diskbänken skymtade hagen med grannens kor.
Under trappan till vinden förvarades knallorange flytvästar, håvar och fiskespön. Jag hade ett eget, rött litet kastspö som pappa hade köpt. Men jag fick aldrig någon fisk på det. (Jag har fortfarande bara dragit upp två fiskar i hela mitt liv. Och en av dem hade oturen att fastna med gälen på min krok.) Fast vi barn var rätt nöjda med att få åka träeka. Fisken var det för det mesta pappa eller Åke som drog upp.
På kvällen efter en lyckad tur njöt vi av kokt gädda med smält smör och pepparrot. Och det var den rätten jag tänkte på när jag köpte på mig ingredienser till dagens middag.
Men gädda ska njutas hemfiskad, och helst på landet någonstans. Dagens sommarfisk blev mer urban, med lax i färdiga bitar som stektes i ugnen med salt och peppar. Och med riven färsk ingefära till färskpotatisen och smöret.
Gott och enkelt efter en solig dag.
Idag har jag avnjutit sommarens (första?) hästräka på Torsångs café vid Dalälven. Trots att jag inte bott i Borlänge på elva år, så brukar jag hinna med minst ett besök på Torsångs café varje sommar. Dit vallfärdar Borlängebor, motorcyklister och båtägare så fort det är sol. Och för er som inte kommer från Borlänge kan jag berätta att en "hästräka", det är ingenting mindre än gustafskorv, räksallad och ägg på rågkaka.
Äkta gustafskorv är något helt annat än den medvurstliknande korv man kan hitta hos Martin Olsson och andra matgrossister. Hästkorven från Gustafs är grovmalen och ganska lös i konsistensen. Ibland nästan på gränsen till bredbar. Och den har en speciell, saftig smak som måste provas.
Och om du inte klarar av att äta hästkött så har Torsångs Café mer att erbjuda, i form av mackor och glass, men också i form av fantastisk sommarkänsla.
